Jag kommer ihåg att just detta inlägg provocerade mig extra mycket. Hon skrev till mig väldigt ofta efter vårt uppbrott. Hon höll mig vaken hela nätterna och skrev att hon skulle ta livet av sig om jag inte kom tillbaka till henne och hon sa att jag aldrig någonsin fick glömma att om hon tog sitt eget liv så skulle allting vara mitt fel. I inlägget ovan skrev hon att två människor i hennes liv bara valt att inte finnas där för henne när hon har den svåraste stunden någonsin i sitt liv. Just den meningen var jobbig att läsa. Den meningen gjorde mig så otroligt arg. Jag hade inte valt att inte finnas där. Hade jag fortsatt finnas där för henne hade inte jag själv funnits idag. Jag valde mitt eget välmående framför hennes och det är ingenting jag ville bli klandrad för. Hon sa att hon förstod att hon betett sig dåligt men med den där meningen sa hon samtidigt emot sig själv. Jag frågade henne om hon hade stannat kvar ifall det var jag som hade behandlat henne på samma sätt och då svarade hon att hon hade lämnat mig för länge sen om jag betett mig som hon gjort. Varför skulle jag då behöva finnas där för henne och trösta henne när jag själv behövde stöd och tröst?
Allt hon utsatte mig för tiden efter jag gjorde slut var flera gånger värre än vad jag utsatts för i flera års tid. Jag fick flera hundra sms om dagen. Säkert uppemot 50-100 samtal per dygn ibland. Hon kom utanför Emelies lägenhet där jag bodde och lämnade påsar med blommor och godis hon visste jag tyckte om och blev arg när jag sa att jag inte ville att hon skulle komma förbi Emelies lägenhet. Dagen efter jag gjorde slut med henne tog jag bilen och började köra mot Arjeplog för att bara få komma bort från allting. Jag hann köra tio mil innan jag fick ett avskedsbrev per sms. Hon klandrade mig och sa att det var mitt fel att hon mådde som hon gjorde och att det var mitt fel att hon nu skulle ta självmord. Jag bröt ihop och fick en panikattack. Hon ville nog egentligen bara se en reaktion från mig med alla dom hoten för hon ringde upp mig direkt efteråt men jag var så förstörd att jag inte kunde få ut ett enda hörbart ord.
Tiden efter var jobbig men jag är glad att jag hade så många fina personer runt omkring mig som stöttade. Sofie var min räddning tiden precis efter. Jag åkte dit så ofta jag kunde och hon hade alltid en sovplats över till mig eftersom jag var för rädd för att sova ensam. Jag kunde visserligen fortfarande få sömnparalyser och mardrömmar som kändes så verkliga att jag vaknade och skrek eftersom J kört en kniv rakt genom halsen på mig i mardrömmen. Det kändes så verkligt att jag fortfarande känner exakt hur det sticker till i halsen när knivspetsen träffar strupen. Det var dock skönt att ha någon bredvid mig då jag vaknade av mina mardrömmar och knappt vågade somna om igen. Det var tryggt att veta att en annan person sov i samma lägenhet som mig och det kändes tryggt att inte behöva vara ensam. Sofie är verkligen en av mina bästa vänner och jag är så glad att jag har henne i mitt liv.
Strax efter jag gjorde slut med J spelade jag in denna cover. Jag tyckte texten i låten passade väldigt bra in på det jag kände och jag kände också att det var första gången jag sjöng något och faktiskt tänkte på orden jag sjöng och att det som kom ur min mun faktiskt betydde något. Jag tror det jag ville uppnå med denna cover var lite av en upprättelse på något sätt just vid den tiden. När jag gjorde slut med J var hon väldigt aktiv på sociala medier och framställde mig som en hemsk människa som lämnat henne ensam med både hus och djur utan att ge henne en till chans. Det ingen visste var att hon fått massvis med chanser redan. Det ingen visste var att jag erbjöd mig bo i huset och ta hand om djuren men när jag la fram den idén till henne viftades den bort eftersom hon inte ville lämna huset och djuren. Men på Instagram och Facebook skrev hon långa meddelanden om hur hemskt det var att bli lämnad själv med allt. Jag skrev ingenting om hur allt hade varit och jag skrev ingenting om J på sociala medier. Jag var helt tyst. Det enda som lades upp från mig var bilder på min familj och mina vänner eftersom jag försökte spendera så mycket tid som jag bara kunde med dom. Denna cover var det enda jag la upp som hade något med J att göra men jag tror inte ens någon fattade det. Bara grejen att låten fanns där ute och att jag menade orden jag sjöng kändes lite som en lättnad och lite som ett svar på allt hon skrev om mig.
Jag hade planerat att söka till idol ett par månader innan jag och J gjorde slut så strax efter vårt uppbrott åkte jag till Skellefteå för att gå på en idol-audition. Jag har sökt två gånger tidigare och aldrig varit nervös men när jag denna gång gick in i juryrummet var jag så nervös att jag höll på att spy. Million reasons var låten jag planerade att sjunga men så fort jag började kom jag bara ihåg några få ord av versen och refrängen. Jag berättade min och J's historia lite kort innan jag sjöng så när jag öppnade munnen och skulle börja sjunga var det som att alla ord blev så himla verkliga. Allt jag kände överrumplade mig totalt och jag fick en blackout. Det var nog påtok för tidigt för mig att stå där inför människor jag inte kände och berätta en historia jag knappt trodde på själv vid den tidpunkten i mitt liv. Det var första gången jag sjöng något jag menade och det skrämde mig. Efter min audition var jag så skakig att jag fick luta mig mot väggen för att benen knappt ville hålla mig uppe.
Den här låten betyder mycket för mig. Min cover är långt ifrån perfekt men jag menade vartenda ord jag sjöng. Idag har jag svårt att ens lyssna på den här låten för det är så pass känsligt. Jag klarar knappt av att ens spela den själv här hemma för det enda jag känner nu inför den är äckel eftersom den representerar en tid i mitt liv jag så himla gärna vill komma över.
Det var någon som frågade om jag någonsin såg det positiva i allt och hen undrade också om jag tänkte att saker skulle bli bättre.
Jag har skrapat lite på ytan och nämt det då och då i tidigare inlägg men anledningen till att jag vill skriva om det igen är för att det inte kan lyftas upp nog många gånger. Innan jag träffade J sa jag alltid "om jag skulle hamna i ett förhållande med en person som gjorde mig illa skulle jag lämna på en gång". Jag förstod inte varför människor stannade kvar i en destruktiv relation och varför dom inte bara lämnade.
Det kommer ofta smygande. Det börjar med några kommentarer här och var. Lite diskussioner. Irritationer. Sen eskalerade det. Bråken blev värre, utbrotten blev värre och kommentarerna som haglade över mig blev även dom värre. Det dröjde inte länge innan det blev fysiskt men även där började det smygande med en liten knuff i axeln när J gick förbi och sedan eskalerade det så att jag i slutet fick disktrasor snärtade i ansiktet och knytnävsslag i bakhuvudet. Mellan alla dessa bråk visade sig den personen jag en gång blev kär i. Efter bråken höjde hon mig till skyarna.
Jag normaliserade allt jag var med om. Som utomstående är det tyvärr lätt att tänka "jamen varför lämnar man inte bara?". Jag själv har tänkt så en gång i tiden. Det är inte så lätt att bara lämna. För mig var allt detta vardag. Jag var helt slut i huvudet, hade inget minne, var helt apatisk och ingenting var någonsin roligt. Jag var helt nedbruten och extremt manipulerad. Varje gång J sa att hon aldrig mer skulle göra mig illa så trodde jag på det. Allt var så bra det kunde vara mellan oss efter hon gjort mig illa. Hon visade alla sina bästa sidor efter hon fått ett utbrott och jag fick se små glimtar av människan hon var i början. Med åren blev dom glimtarna färre och färre så tillslut såg jag den personen väldigt sällan. I slutet såg jag henne endast som ett monster och jag kände mig så maktlös för jag visste inte hur jag skulle ta mig ur förhållandet. Jag funderade på alla utvägar men ingen av dom utvägarna innebar att jag bara skulle göra slut eftersom jag inte vågade ens uttala den tanken till henne. Jag funderade på att fly iväg långt bort och ibland funderade jag på att ta mitt liv bara för att få slippa allting. Som tur var är jag ganska feg och har extremt låg smärttröskel så rädslan för att det skulle göra ont hindrade mig från alla tankar om att göra mig själv illa på något sätt. Det skrämmer mig att jag en gång ens tänkt dom tankarna för jag vill inget hellre än att vara vid liv nu när jag lever det livet jag har just nu.
Just nu ligger jag i min egen säng i min egna lägenhet. Jag mår fortfarande dåligt i perioder. Jag känner mig ofta maktlös och jag lyckas aldrig somna innan fem på morgonen men jag känner ändå att jag börjar komma tillbaka mer och mer. Varje gång jag åker till affären och kommer hem utan att ha glömt hälften av sakerna är jag stolt över mig själv. Jag har inte skrattat så mycket på fem år som jag gjort dom senaste månaderna sen jag träffade Isabella och börjat umgås med vänner igen. Jag känner mig uppspelt inför saker igen och framförallt så känner jag något överhuvudtaget. Det är lite överväldigande att gå från att ha försökt stänga av sina känslor i flera år och vara helt apatisk till att tillåta mig känna allting jag känner.
Det enda jag önskar mig mest av allt just nu är dock att få sova. När jag vill somna funkar det inte men oftast vill jag inte ens försöka sova. Att lägga mig i sängen ger mig ångest eftersom jag vet att så fort jag stänger ögonen så drömmer jag obehagligt verkliga mardrömmar som oftast innehåller J och L som bryter sig in i min lägenhet för att göra mig illa. Jag vill sluta tänka på dom två helt men det är svårt. Jag önskar att jag aldrig någonsin hade träffat J.
Här ovan är ett inlägg från J's Instagram hon la upp ett par dagar efter jag gjort slut med henne.
Redan ett par månader in i förhållandet började J prata om förlovning. Jag var bara 17 år men kände mig nästan tvingad till det. Vi skulle utomlands ett år efter vi blev tillsammans och hon berättade hur besviken hon skulle bli ifall jag inte överraskade henne med en ring under resan. Som jag skrivit tidigare ville J gärna att allt skulle vara nästan som en saga. Hon hade planerat exakt hur förlovningen skulle gå till. Hon ville att jag skulle förbereda med en filt och färska frukter på stranden och en fullmåne skulle synas på himlen. Jag skulle ha på mig vit skjorta och vita shorts och hon skulle ha på sig en vit långklänning. Vi skulle äta fruken tillsammans och sedan ta en promenad på stranden i skenet av månen. Under vår promenad ville hon att jag skulle gå ner på ett knä och be henne förlova sig med mig.
Rädd för att göra henne upprörd så gick jag och köpte en ring ett tag innan resan. Hon hade sagt att jag skulle göra det i början av semestern så hon fick glädjas åt förlovningen resterande tid av resan istället för att jag skulle göra det i slutet så hon inte hann vara glad och njuta av det tiden vi spenderade i Turkiet men jag var så nervös och hade så mycket ångest att jag väntade till dagen innan vi skulle åka hem med att göra det.
Jag försökte mitt bästa för att leva upp till hennes förväntningar. Jag köpte frukt i en liten butik och gjorde iordning en liten picknick på stranden. J anade nog vad som var pågång för hon hade redan tagit på sig sin vita klänning när jag gick till hotellet för att hämta henne. Picknicken på stranden var det mest pinsamma jag varit med om. Det satt massa killar runt omkring och skrek åt oss och stirrade på oss. Jag vågade inte gå ner på ett knä och tog tillslut fram ringen och stammade fram frågan. J blev överlycklig men jag kunde inte hjälpa känslan jag hade av att jag nästan blivit tvingad till förlovningen. Hon klagade såklart efteråt eftersom jag inte gått ner på ett knä och för att jag hade väntat för länge men det blev tack och lov inget stort bråk den gången, endast lite irritstioner. Ringen jag hade på mitt finger har jag alltid skämts över. Det var inte något jag bar med stolthet och verkligen inget jag kände var en värdefull ägodel för mig. Det enda jag kände var avsmak.
J ville gifta sig denna sommaren. När vi fortfarande var tillsammans skickade hon bilder på hur hon ville pynta på bröllopsfesten men det enda jag kände var panik. Jag hade en sån otrolig ångest eftersom när jag sa att jag ville vänta med giftermål slutade det alltid med ett utbrott från henne sida. Jag ville absolut inte binda upp mig ännu mer med den personen. Jag ville inte spendera mitt liv med henne och jag funderade ibland på att rymma iväg långt bort och säga upp kontakten med alla jag kände eftersom jag inte såg någon annan väg ut. Ibland när jag åkte till jobbet drömde jag om att ta avfarten mot Sundsvall istället för att åka in mot stan och bara köra så långt jag möjligtvis kunde ta mig. Jag mådde otroligt dåligt och jag såg inga andra möjligheter än att rymma. Det enda som höll mig kvar var skuldkänslorna jag hade känt gentemot min familj om jag bara åkte iväg.
Det var många inlägg liknande detta som lades upp på min Instagram utav mig under tiden jag var tillsammans med J. Det gick aldrig en hel vecka utan att jag fick sova någon natt på soffan. Just detta inlägg skrev jag en natt då jag inte fick sova i sängen.
Bråket som resulterade i detta började när jag kom hem från jobbet. Jag åkte till affären och inhandlade ingredienser till middagen jag skulle bjuda J på. Jag tillagade fläskfilé och rotfrukter i ugn och tänkte göra en créme brûlée till efterrätt. Till förrätt gjorde jag toast med romröra. Jag tänkte lyxa till det lite helt enkelt. Dessvärre hade jag aldrig gjort en créme brûlée förut och läste receptet lite slarvigt så jag insåg inte att såsen man kokar ihop ska stå kylt över natten. Efter vi hade ätit middagen tittade vi på tv en stund och vid klockan 10 började jag med efterrätten men insåg ganska snabbt då jag läste igenom receptet mer noggrant att jag inte skulle kunna hinna göra efterrätten då den skulle stå kylt. J började bli irriterad för att jag inte börjat förbereda allting tidigare.
Det slutade med att jag försökte göra créme brûléen ändå. Det var mitt i vintern så jag tänkte att jag kanske skulle kunna ställa ut den på bron så den fick svalna där och då kanske det skulle gå lite fortare. Jag försökte rädda kvällen och göra klart efterrätten trots att jag förstod att det aldrig skulle gå men jag visste att kvällen skulle sluta i bråk eftersom J redan började vara irriterad över mitt snedsteg. Jag kokade ihop såsen och hällde upp créme brûléen i två formar och ställde ut dom på bron som jag tänkte. Efter ungefär en timme hade dom svalnat så jag tog in formarna och brände sockret ovanpå brûléen innan jag serverade efterrätten åt oss båda. J knackade sönder den hårda skorpan av bränt socker och tog den första tuggan av efterrätten men slängde på en gång ner skeden på bordet. Créme brûléen hade skurit sig och J blev ännu mer irriterad. Jag fick höra att jag var oansvarig som inte förberett och läst receptet så slarvigt. Aldrig kunde hon tydligen få en trevlig kväll utan att jag förstörde den. Jag var så himla misslyckad och oansvarig. Bråket eskalerade och kvällen slutade med hårda steg upp för trappan av J medans jag stannade nere i vardagsrummet och bäddade ner mig själv i soffan under ett par filtar.
Det var många gånger saker slutade på detta sätt när jag försökte göra något för henne. Innan jag träffade J tyckte jag det var ganska roligt att baka och laga mat. Jag har aldrig varit den bästa på det och misslyckas ofta men jag lär mig mer och mer ju fler gånger jag gör det. Jag har dock inte bakat en enda gång som senaste två åren eftersom J alltid var väldigt missnöjd varje gång jag bakade något. När vi bodde i vår tvåa i Öjebyn kom jag en kväll på att jag skulle baka en kladdkaka. Jag rörde ihop alla ingredienser, stoppade in formen i ugnen och lät sedan kakan svalna en liten stund. När kladdkakan inte längre var skållhet skar jag upp två bitar, la varsin bit på varsin tallrik, tog en stor sked vaniljglass till varje kaka och gick sedan in i vardagsrummet där J satt och gav henne den ena tallriken. J tog en tugga av min kaka och kastade sen iväg tallriken över hela vardagsrumsgolvet. Det var kladdkaka och vaniljglass överallt blandat med skärvor av den turkosa assietten. Efter hon gjort det skrek hon att kakan varit inne i ugnen för länge och att den smakade skitäckligt. Jag blev ledsen och sa ifrån eftersom jag tyckte det var otacksamt och onödigt av henne att kasta iväg hela tallriken. Hon tyckte jag hade slösat på ingredienser eftersom jag gjort en så vidrig kladdkaka. Hon stampade demonstrativt in till köket, tog upp glasformen jag bakat i och slungade hela formen i golvet så att glassplittrorna flög omkring i hela köket. Efter hon gjort det ryckte hon av sin förlovningsring från sitt finger och kastade ner den bland geggan av glasskärvor och kladdkaka. J stängde in sig på sovrummet resten av kvällen och lämnade mig gråtandes på köksgolvet. Även den natten spenderade jag på soffan. Men det var bara en natt av väldigt många.
Nu är jag förhoppningsvis tillbaka efter en liten paus. Har haft mycket med skolan och inte mått allt för bra så bloggen har hamnat lite på efterkälken.
Idag fyllde jag 22 år. Jag vaknade imorse och Isabella sjöng sex olika födelsedagssånger för mig. Resten av dagen har vi bara tagit det lugnt. Vi gick en sväng på stan och sedan har vi suttit och myst framför TVn. Trots att vi bara gjort dom vanliga sakerna vi brukar göra alla andra dagar har det ändå varit den bästa födelsedagen på fem år. Varje år sen jag träffade J fick jag ångest så fort oktober började närma sig. Min första födelsedag jag spenderade med J fick jag presentkort av mina släktingar så jag åkte till stan och handlade lite kläder åt mig själv för presentkorten. Jag ville vara gullig och köpa något litet till J så jag köpte ett par mjukisbyxor åt henne då hon inte hade några egna och brukade låna mina ganska ofta. Jag åkte till stan efter skolan och när jag var färdig tog jag bussen hem till J. Jag packade upp det jag köpt på sängen och visade henne mina nya kläder för att sedan dra upp mjukisbyxorna ur påsen som jag köpt till henne. Jag märkte att J började bli på dåligt humör och hon tackade inte heller för byxorna jag köpt till henne. Resten av min födelsedag spenderades i tystnad tills jag efter ett par timmar lyckades få ur henne vad som var fel. Hon tyckte jag var riktigt självisk som bara köpt ett par byxor åt henne då hon förberett middag och tårta åt mig. Hon tyckte att jag skulle ha köpt mer saker åt henne och att vi hade kunnat dela på presentkorten. Hon gav mig extremt dåligt samvete. Jag försökte förklara mig och förklara att det ju var mina presentkort som jag fått av mina släktingar och att hon bordd vara tacksam för att jag köpte ett par byxor åt henne men hon lyckades ändå manipulera mig så mycket att det slutade med att jag ändå bad om ursäkt för att hon inte fått fler kläder. Jag vände mig med ryggen mot henne i sängen och grät mig till sömns för att hon fick mig att må så dåligt.
Resterande födelsedagar har alltid fyllts av tårar. J talade ofta illa om mina föräldrar för att dom enligt henne gav mig för dåliga födelsedagspresenter. Hon talade illa om mina vänner om dom inte hade tid att komma eller hade råd att ge mig något. Det gjorde mig ingenting och jag är tacksam om jag ens får något och jag har dessutom full förståelse för att alla inte hade tid det datum jag velat planera något eller att dom inte hade råd att komma. Jag förstår i efterhand att J enda anledning till att tala illa om min familj och mina vänner var ett försök till att vända mig emot dom. Hon ville ha mig för sig själv och hon ville inte att jag skulle träffa andra människor än henne.
När min födelsedag närmade sig blev J mer och mer stressad. J går inte ihop med stress. Saker går dåligt och hon blir arg. J och stress var alltid förknippat med bråk och utbrott. Så när jag fyllde år låg jag oftast och grät i flera timmar. Denna födelsedag var helt annorlunda. Jag har spenderat den tillsammans med Isabella och trots att vi inte gjort något speciellt har jag mått otroligt bra.
I fredags åkte vi till Arjeplog och där blev jag uppvaktad av mina vänner. Fredagen spenderade vi i mina föräldrars stuga i Bukt och på lördagen överraskade mina närmsta vänner mig med en fest. Isabella bjöd mig på middag och under tiden passade mina vänner på att baka tårta och pynta huset. Jag hade inte förväntat mig en överraskningsfest överhuvudtaget men det gjorde mig verkligen glad att alla hade lagt ner den tiden för min skull och planerat massor. Jag hade riktigt roligt.
Jag har väldigt mycket komplex över mig själv sedan tiden jag var tillsammans med J. Innan jag träffade henne var jag överlag ganska nöjd med hur jag såg ut och hur jag var som person. Jag var glad, brydde mig mycket om andra människor, var nästan aldrig arg och jag var hyfsat nöjd med hur jag såg ut.
Endast några månader in i förhållandet började hon kommentera mitt utseende. Hon kunde klappa mig på magen och skratta åt att jag fått en liten ölmage. Jag började jobba på Piteå havsbad och åt väldigt mycket skräpmat så jag gick upp en del i vikt. J sa åt mig att jag inte kunde titta neråt när jag hade skjorta med knappar knäppta hela vägen upp för då fick jag en så stor dubbelhaka. Hon skrattade åt att jag fick bristningar på magen och hon skrattade åt att mina bröst blev större. När jag sa att hennes kommentarer gjorde mig ledsen viftade hon på en gång bort det och sa åt mig att det bara var på skämt och jag var på tok för känslig. Jag fick stora komplex över min kropp. Jag gick och drog in magen jämt så min lilla ölmage inte skulle synas. Jag tänkte ofta på att inte böja huvudet nedåt när jag hade knäppt skjorta så ingen skulle se min dubbelhaka som jag fick. Sånt tänker jag på än idag. Mitt självförtroende börjar komma tillbaka sakta men säkert. Mycket tack vare Isabella. J sa ofta att jag var mycket snyggare när vi träffades eftersom jag var mycket smalare då. Jag kommer på mig själv med att gå runt och tänka på sånt. Om jag tittar på mig själv naken i en spegel känner jag oftast bara äckel inför min kropp. Sedan jag träffade Isabella känner jag inte så lika ofta men det händer ändå betydligt oftare än jag vill.
Det känns som att J förändrat hela min personlighet också. Hon klagade ofta på att jag grät för mycket. Det har resulterat i att jag idag är nästan helt avtrubbad. Dom få gånger jag gråtit inför Isabella har varit tysta snyftningar mot hennes rygg. Jag försöker alltid mitt bästa för att hon inte ska se mig gråta. Isabella är dock den blödigaste människa jag träffat. Hon gråter till allt sorgligt på tv och jag har sett henne gråta väldigt många gånger. Men det är ändå som att jag har en spärr när det kommer till att visa att jag är ledsen över någonting. Jag märker även av att jag är betydligt mer arg över saker nu än vad jag var innan jag träffade J. Innan jag träffade henne var jag alltid glad och positiv. Såg alltid lösningar istället för problem. Nu är det däremot som att jag går omkring med ett åskmoln i hjärnan. Tusen tankar går igenom mitt huvud hela tiden och jag har stora svårigheter med att sortera allt som flyger omkring i mitt huvud. Går jag ut någonstans där det rör sig mycket folk är alla ljud och intryck nästan överväldigande. Människor som pratar i mun på varandra blir nästan smärtsamt jobbigt att lyssna på och jag får svårt att koncentrera mig på i princip allting. Jag visar inte ofta min ilska dock. Jag håller dom flesta av mina känslor inne eftersom jag hunnit vänja mig vid det under dom fem åren jag var tillsammans med J. Jag känner att jag verkligen behöver något redskap för att kunna få ut alla mina frustrationer. Jag är extremt less på att mitt huvud känns som en tornado. Jag är alltid trött och aldrig pigg. denna frustration gör mig också rädd. J var väldigt frustrerad jämt och ständigt över småsaker. Nu känner jag mig ofta frustrerad över småsaker och det gör mig rädd. Jag är skräckslagen över att jag en dag vaknar upp och inser att jag blivit som henne.
Jag och Isabella har skapat en YouTubekanal tillsammans! Vi båda tycker det är väldigt roligt att spela in och redigera videos så därför tänkte vi börja skapa lite videos för att fördriva vår fritid en aning! In och gilla och prenumerera med er!!!
När jag kom in i vardagsrummet såg jag J ligga i soffan. På vardagsrumsbordet stod ett par tomma vin och likörflaskor som jag visste varit åtminstone halvfulla bara någon dag tidigare. Jag vågade knappt andas när jag gick fram mot J för att se om hon andades. Bröstkorgen rörde sig upp och ner som vanligt. Jag pustade ut. Min blick rörde sig längs hennes kropp och fastnade tillslut på hennes ben som stack fram under filten. Flera stycken långa mörkröda sår syntes på hennes ena vad. Jag tog tag i kanten på filten och drog upp den försiktigt för att se hur många fler sår som fanns på hennes kropp. På den vita undersidan av filten hade en del blod torkat fast. J vaknade till och ryckte åt sig pläden när hon märkte vad jag höll på med.
"Vad fan gör du här? Jag sa åt dig att aldrig mer komma hem."
Vi började diskutera och tillslut försökte jag lämna det kommande bråket så jag gick upp för trappen och sedan in i sovrummet. Väl där inne hämtade jag mitt täcke och gick in i gästrummet för att bädda ner bäddsoffan vi hade. Dörren rycktes upp medans jag stod och stoppadd på ett örngott på en av mina kuddar och J började skrika åt mig. Jag själv kommer inte ihåg så mycket mer från detta bråk men Emelie kom ihåg den del.
Emelie låg i gästrummet bredvid rummet där jag tänkte sova. Hon sa att hon aldrig varit så rädd i sitt liv som hon var den natten. Jag har förträngt en hel del av våra bråk och denna natt är en utav sakerna jag glömt bort. Emelie berättade att J sprungit in och ut ur mitt rum i flera timmar. Hon hade skrikit åt mig att jag var en jävla hora. Hon skrek väl egentligen dom vanliga sakerna jag fick höra på nästan daglig basis. Jag var äcklig, värdelös och förtjänade att dö. Jag vet att vi bråkade den natten eftersom jag kollat igenom min konversation på Messenger med henne. Hon var arg för att jag enligt henne hade misshandlat henne då jag enbart försökt få bort hennes händer från dörrhandtaget eftersom hon inte lät mig sova. Hon hade därför knuffat omkull mig och sparkar mig som straff för misshandeln jag utsatt henne för. I sina meddelanden skrev hon att jag förtjänade det hon gjorde och att vi båda gjort lika mycket fel. Jag skulle upp och jobba dagen efter vid klockan tio men jag sjukanmälde mig. Emelie ställde upp för mig och åkte in istället för mig, trots att hon inte ville jobba. Jag vågade knappt titta henne i ögonen dagen efter och skrev ett sms till henne från gästrummet för att fråga om hon ville ta mitt arbetspass. Mitt ansikte sväller upp väldigt mycket när jag gråtit och jag hade haft så många panikattacker den natten att jag knappt ens kunde se någonting dagen efter.
Jag har fortfarande problem med att jag normaliserar det J gjort mot mig. När jag tittar tillbaka på gamla meddelanden märker jag att hon lyckas manipulera mig än idag till att nästan tro på att jag förtjänade allt det där. Hon lyckas få mig att tro på att vi båda gjort lika mycket fel. Hon var extremt duktig på att manipulera. Jag är glad över mina vänner och jag är väldigt glad över er alla som läser. Stödet jag fått av allihopa hjälper mig enormt mycket. Jag tror mer på mig själv och jag litar mer på mina egna känslor tack vare er.
Ifall någon någonsin märkte någonting var en fråga jag funderade över ofta. Hur mycket hörde grannarna? J skrek väldigt högt när vi bodde i vår lägenhet. Jag tänkte och hoppades att någon granne skulle höra och ringa polisen så jag kunde ta mig ur allting. J skrek att jag var ett sadistiskt svin. Hon skrek, eller snarare vrålade, att jag förtjänade att dö, att hon önskade jag var mer som hennes ex och att jag var en äcklig hora. Idiot, ful, äcklig. Jag vet inte vad grannarna trodde eller visste. Jag funderar fortfarande väldigt ofta över vad dom egentligen hörde.
Den som visste och förstod mest om vad som pågick var nog min syster Emelie. Hon visste långt ifrån allt men jag vet nu i efterhand att hon misstänkte betydligt mer än jag hade någon aning om. Vi har pratat mycket om J efter att jag gjorde slut med henne. Emelie var dessutom den första som jag berättade allt för. Hon bodde hos oss i två månader när hon precis flyttat till Piteå och då fick hon nog höra mer än vad hon ville.
Emelie berättade för mig igår om en händelse jag hade förträngt men när hon började prata om det kom allting tillbaka. Midsommar förra året bjöd vi in både min och J's familj för att äta mat hos oss så vi lånade J's föräldrars partytält. Jag och Emelie satte upp tältet och pyntade i det. J följde samma tradition med det stora buffébordet som vanligt och jag fick springa fram och tillbaka mellan partytältet och huset i flera timmar medans hon satt ner och vilade ryggen, drack cider och hade det trevligt. Partytältet stod uppställt ett par dagar efter midsommar och J bad mig och Emelie plocka ner det. Vi var tyvärr lite lata och sa att vi skulle göra det dagen efter men tänkte in så mycket mer på det då det redan stått uppställt i flera dagar. Jag och Emelie jobbade natt på Sunes under kvällen och min telefon började ringa. Säkert 50 samtal fick jag direkt efter varandra följt av massvis med sms där det stod att jag skulle svara, att jag var en jävla idiot och att hon skulle ställa ut alla mina saker på bron om jag inte svarade. Det sista smset jag fick var "kom inte hem igen" sen började det ringa på Sunes telefon. Eftersom jag jobbade svarade jag med "Välkommen till Sunes, det går bra att beställa" men hörde bara vrål i bakgrunden. J skrek att partytältet blåst omkull och en tältpinne hade gått sönder. Jag la på efter en stund då hon kallade mig extremt hemska saker men telefonen slutade inte ringa. Efter ungefär tjugo samtal kom jag och Emelie överens om att dra ut telefonjacket på Sunes så hennes samtal inte skulle komma fram. Vi försökte stoppa in telefonjacket några gånger under kvällen så våra kunder skulle ha möjlighet att ringa och beställa mat men så fort vi kopplade in det igen började samtalen från J på en gång.
Emelie bodde hos oss vid det tillfället och när vi kom hem gick Emelie direkt upp för trappen och in på sitt rum eftersom hon var nästan lika rädd för J som jag var. Jag hängde av mig jackan, sparkade av mina skor och vände blicken in mot toan som är det första man ser när man kommer in i hallen. Toadörren var öppen och på golvet var det massvis med mörkt intorkat blod. På handfatet var det handavtryck av blod och brevid kranen låg det ett rakblad. Mitt hjärta dunkade hårt vid det här laget och ångesten kändes som en klump i halsen. Jag gick med försiktiga steg in mot köket och gick sedan in i vardagsrummet, livrädd för vad jag skulle se.
Eftersom jag raderat allt som har med J att göra från alla mina sociala medier så fick det bli en pixlad bild på J.
När vi flyttade in i huset blev hela min tillvaro hundra gånger värre. Innan gick det iallafall att stå ut någorlunda. Hennes utbrott var hemska men inte allt för farliga och hon hade bara knuffat mig ett par gånger innan vi flyttade till huset. Med ett hus kommer det mycket måsten. Det ska renoveras och fixas hela tiden. J blev som en diktator när det skulle renoveras. Jag fick knappt äta eller sova ordentligt. Sekunden jag kom hem från jobbet skulle det målas, spacklas och tapetseras. Hon sparkade upp mig ur sängen tidigt på morgonen för att fixa i trädgården under somrarna. Ville jag gå in och äta lunch blev hon arg. Ville jag ta en paus och vila benen en stund blev hon arg. Varje sekund jag gjorde något annat än att renovera var hon arg och stressad över att saker inte blev gjorda. Mitt i allt detta köpte vi två hundar och det blev ännu mer måsten. Under denna tid fick jag höra från min syster att jag var tvungen att vila någon gång för hon kände inte igen mig längre. Jag glömde vilken dag det var. Jag kunde glömma saker jag sagt en sekund tidigare och upprepade mig hela tiden. Mitt korttidsminne var i princip obefintligt. Så fort J var borta satt jag i flera timmar helt apatisk och bara stirrade in i väggen. Även fast hon bett mig göra saker som att måla eller slipa någon vägg kunde jag inte ta tag i sakerna som behövde göras. Jag kunde inte förmå mig att ens resa mig upp ur soffan för att laga mat åt mig själv. Hundarna var det enda som fick mig att resa på mig och göra något annat än att stirra rakt in i väggen.
På grund av alla måsten och allting som behövde göras i huset blev J på sämre och sämre humör. En så liten grej som att Fabian bitit sönder en blomma kunde få henne att kasta tv-dosan efter mig eftersom jag borde ha hållt koll på honom. En gång när jag bad henne lugna ner sig då Fabian rivit ner en gryta med skinksås från spisen kastade hon sin telefon efter mig. Hela skärmen sprack och hon vrålade rakt ut. Det blev också till mitt fel eftersom jag provocerat henne. Hade jag dessutom inte flyttat på mig när hon kastade sin telefon så hade den inte spruckit om den träffade i mig. Jag flyttade såklart på mig när hon kastade saker efter mig men det hade varit fel av mig för nu åkte telefonen i väggen istället vilket gjorde att den gick sönder.
Huset i Arnemark ger mig otroligt mycket ångest. Så fort jag ens åker förbi arnemark får jag ont i magen eftersom det hänt så mycket innanför dom där väggarna. Jag tittade igenom vår konversation på Facebook för ett tag sedan och blev chockad över hur mycket saker jag förträngt från den tiden. Vid ett tillfälle bråkade vi på Messenger eftersom J hade varit upprörd och proppat munnen full med tabletter hon tänkte svälja. Jag reagerade endast på instinkt och bände därför upp hennes käkar och fick gräva ut tabletterna med mina händer. Hon tyckte jag misshandlat henne och jag hade skrivit till henne och sagt att det var hon som misshandlade mig eftersom hon som reaktion på det jag gjorde snärtat en disktrasa i mitt ansikte, brottat ner mig på golvet och slagit mig med knytnäven i bakhuvudet. Jag hade skrivit att jag flera timmar senare fortfarande kände huvudet dunka efter hennes slag. Mitt minne från det året vi bodde i huset är extremt dåligt. Konversationen på Messenger hjälper mig att komma ihåg så jag kan skriva här och berätta om allt som hänt men det är samtidigt väldigt jobbigt att komma ihåg allt. När jag läser det vi skrivit till varandra kastas jag tillbaka till allt jobbigt som hände och allt jag kände under den tiden. Jag kommer aldrig mer i mitt liv tillåta mig själv leva på det sättet igen.
Det var någon som undrade vad som hände med hundarna efter att vi gjorde slut.
När J åkte in på psyket efter jag gjorde slut med henne så tog jag hand om hundarna. Efter att hon kommit tillbaka hade hon Casper och Fabian ett tag fram tills hon skulle börja jobba och då fick jag börja ha dom på heltid. Jag tyckte inte alls det kändes rättvist mot dom att behöva bo med mig i lägenheten jag hade då. Två hundar på en 19kvm lägenhet funkar inte så bra ihop men J vägrade ta dom då hon inte hade tid så jag tvingades omplacera dom. Jag märkte även att Casper hade blivit väldigt påverkad av J's aggressionsutbrott och ville inte att han skulle behöva vara hemma hos henne då han inte verkade må så bra av det. Jag omplacerade Fabian som var vår leonberger till en bekant.
Så fort J fick reda på att Fabian blivit omplaceras började hon skriva till mig. Hon krävde mig på pengar för honom och tyckte jag var oansvarig som gett bort honom gratis till vår bekant "M". Hon tyckte inte man skulle ge bort en hund helt gratis. Jag tyckte däremot att det betydde mer att han fick ett bra hem än att vi skulle tjäna pengar på honom. När J inte fick som hon ville började hon skriva till M och hota med polisanmälan om hon inte betalade ett par tusen till J. Tack och lov gick inte J vidare med det och Fabian har det bra hos en ny familj.
Jag omplacerade Casper till mina föräldrar men det tyckte hon var ett ännu större svek. Nu med facit i hand förstår jag att jag inte borde ha gjort det utan hennes medgivande och jag vet om att jag gjort fel. Men just i det tillfället fanns det inga andra utvägar då min lägenhet var på tok för liten och J inte kunde ta hundarna ens över en natt. Casper hade det väldigt bra hos mina föräldrar. Han gick upp i vikt och blev mycket mer social, det var som en helt annan hund. J började dock skriva till mina föräldrar. Det var mycket hot som kom in till mig och min familj från alla möjliga olika håll. J sa att hon skulle ta med sig massa vänner och åka till min familj i Arjeplog för att ta tillbaka Casper. Hon hotade med att göra mig illa om hon inte fick tillbaka honom och det gick så långt att mina föräldrar inte ville ha kvar Casper eftersom dom knappt vågade sova på nätterna på grund av alla hot J uttalat.
Sagt och gjort. Jag hämtade Casper i Arjeplog och nu är det som det är. Just situationen med hundarna vet jag att jag hade kunnat sköta betydligt snyggare men under den tidpunkten i mitt liv visste jag inte vilken väg jag skulle gå och den lösningen var den bästa jag kom fram till för tillfället.
Det var någon som frågade och ville veta hur J var under våra fester så jag tänker berätta om det i detta inlägg.
J var väldigt pedantisk. Ingen fick komma hem till oss om vi inte storstädade i flera timmar innan. Så innan vi skulle ha fest blev det alltid sju resor värre med hennes städmani. Hon aspirerade även att vara den bästa värden som fanns. Det kunde aldrig göras måttligt utan hon gick in med 110% i allting hon gjorde. Det problematiska här var att när något inte gick exakt som hon ville så fick hon ett utbrott. Om inte huset såg ut att vara i toppskick blev hon arg. Det skulle alltid vara många aktiviteter, planeras i detalj och det skulle vara ett stort buffébord med massvis av olika maträtter.
Under vår inflyttningsfest lånade vi ett partytält av J's föräldrar. Buffëbordet som dukades fram var enormt. Kvällen innan skulle det förberedas. Många gäster hade kommit redan kvällen innan då det var ett par stycken som kom från Arjeplog och dom skulle sova i gäststugan som Emelie hyrde av oss. J var riktigt förbannad för att alla våra gäster satt i stugan med Emelie och drack alkohol, pratade och hade det trevligt istället för att hjälpa oss förbereda mat och efterrätter till festen dagen efter. Jag tyckte att dom inte hade något med det att göra men kände mig ändå tvingad att hålla med J, tyvärr, eftersom hennes ilska annars skulle vändas mot mig. Gästerna ska inte behöva hjälpa till i flera timmar för att förbereda mat till en fest som skulle kunna utfodra tio hela fotbollslag. Hela dagen efter tvingades jag springa fram och tillbaka mellan huset och partytältet. Jag satt inte ner en enda gång under flera timmar. När jag väl fick en sekund över för att andas ut bad J mig hämta en cider eller något annat åt henne. Hon hade ju en dålig rygg och det utnyttjade hon till max. Jag sa innan att vi kunde hålla det enkelt. Bjuda på en maträtt och en efterrätt för att slippa slita ut oss. Jag tyckte vi kunde lägga krut på att få umgås med våra vänner istället.
Från klockan tio på dagen till klockan elva på kvällen sprang jag omkring och lydde J's varenda önskan. När allt äntligen var färdigt och jag kunde sätta mig ner var alla lagomt berusade och dansade och hade kul. Jag var helt slut men satte mig ändå ner och drack en cider tillsammans med mina vänner. Efter en stund föreslogs det att vi skulle leka "snurra flaskan" så någon tog fram en tom glasflaska och vi satte igång. J tog varenda chans hon kunde till att få hångla med någon annan än mig. Sådant hände ofta när vi var på fest. J hånglade gärna med andra tjejer trots att jag sagt att jag inte ville se henne göra sånt med andra människor än mig. Hon föreslog ofta att vi skulle hitta någon att ha trekant med trots att hon visste hur mycket det sårade mig. Jag är så glad att jag och Isabella är på exakt samma plan när det kommer till sånt. Jag behöver aldrig oroa mig för att hitta henne hångla upp någon annan tjej.
Varje år J's födelsedag närmade sig hade jag ångest. Vad jag än gjorde när hon fyllde år var det någonting som var fel och varje kväll när hennes födelsedag var över sa hon exakt samma sak som året innan.
"Detta var den sämsta födelsedagen någonsin"
Sommaren 2016 tänkte jag att hon denna gång omöjligt skulle kunna säga att det var den sämsta födelsedagen någonsin. Ett par veckor innan hon fyllde år sa jag till J att jag skulle åka till jobbet men istället tog jag med mig Emelie och åkte till vår kompis Sofie i Skellefteå. Väl där började vi planera en överraskning för J men det tog inte lång tid innan hon började ringa på min mobil. När jag inte svarade så ringde hon till min arbetsplats och fick via den vägen reda på att jag inte jobbade. Då började hennes sms droppa in. Flera sms med stora bokstäver där hon anklagade mig för att ha varit otrogen mot henne. Jag ringde tillslut upp henne och försökte förklara att jag var i Skellefteå för att planera hennes födelsedag men hon trodde mig inte trots att Emelie också pratade i telefonen för att övertyga henne om att jag inte var hemma hos någon okänd tjej. Hon var ändå helt övertygad om att jag varit otrogen mot henne.
Åter till hennes överraskning. Jag lånade en husvagn av min morbror och spenderade många timmar med att städa ihop och göra det mysigt i den. När hennes födelsedag närmade sig så åkte Sofie från Skellefteå till arnemark och hjälpte mig kidnappa henne och sen åkte vi iväg till Lycksele eftersom jag visste att hon älskar djur så planen var att gå på djurparken och mysa i husvagnen över en helg.
Helgen förflöt helt okej. J var lite arg över att vi inte hade planerat en ordentligt födelsedagsmiddag till henne vilket jag tyckte kändes lite ledsamt då jag upplevde det lite otacksamt. Problemen började när vi kom till djurparken. J klagade konstant över allting. Jag och Sofie ville gå till lekparken en snabbis och vara lite barnsliga men då blev J arg eftersom det var själviskt av oss att vilja gå till lekparken för hon ville att vi skulle göra exakt allting enligt hennes vilja, det var ju trots allt hennes present och därför borde vi följa alla hennes önskningar. Det blev en del bråk och resten av kvällen spenderades med en väldigt dålig stämning. Så fort Sofie försvann ur husvagnen passade J på att snacka skit om henne för att hon tyckte Sofie vad självisk och borde göra som hon vill eftersom hon fyllde år.
Jag ville inget annat än att åka hem men när söndagen kom och vi skulle åka hem sa J att hon ville stanna en natt till. Sofie skulle hem och jobba så hon kunde inte stanna. J blev rasande. Så fort vi kom hem klagade hon i flera timmar över att Sofie inte kunde ta ledigt och göra något snällt för henne. Sofie hade köpt presenter åt henne och följt till Lycksele för hennes skull men J gjorde inget annat än att klaga. Plattången Sofie gav henne var för dålig, den elektriska fotfilen hon fick var även den värdelös och det faktum att Sofie inte kunde sjukanmäla sig från jobbet för att stanna i Lycksele var enormt själviskt.
"Detta var den sämsta födelsedagen någonsin"
Vad jag än gjorde var det alltid någonting som var fel. Hur mycket jag än försökte och hur mycket pengar och tid jag än lade ner var det alltid den sämsta födelsedagen någonsin. Så var det även resterande dagar av året. Vad jag än gjorde hittade hon alltid något att klaga på och det gjorde mig så slut i huvudet att alltid behöva tänka på mitt nästa steg för att undvika att lyckas göra något fel.
Här är ett utdrag ur det som skulle kunna bli det första kapitlet i boken om jag bestämmer mig för att försöka skriva ett bokmanus. Jag tänkte skriva detta som inledning och sedan i kapitel ett börja från första gången vi träffades. J's namn har jag bytt ut till Alexandra för att få texten lite mer personlig.
"Jag har magknip." Jag sprang in på toaletten och satte mig på toa-locket, kände den kalla keramiken mot mina nakna lår. Där satt jag i fyrtio minuter. Innan jag sprang upp för trappan låg jag lutad mot Alexandras axel i soffan på nedervåningen. Vi tittade på tv och hade det ovanligt trevligt. Hela dagen hade förflutit utan några bråk för en gångs skull och vi njöt för första gången på länge av varandras sällskap. Sedan kände jag hennes händer på mina ben, kyssar på min hals och en hand som vandrade upp längs insidan av mitt lår. Jag kände paniken växa och försökte skämta bort allting men hon slutade ändå inte. "Jag har magknip." Mina händer fick tag i hennes, jag krånglade mig ur hennes famn och gick upp för trappan samtidigt som jag kände hjärtat dunka innanför mina revben. Väl inne på toaletten kunde jag inte hålla inne mina känslor längre. Tårarna rann ned för mina kinder och jag kände ångesten som bubblade upp. Det jag sa innan om att jag hade magknip var inte längre en lögn då min oro framkallade en enorm smärta i min mage. "Ska du komma ut snart eller?" Alexandras röst skar i luften och fick mig att rycka till. Jag tog fram telefonen och kisade mot skärmen som lyste upp mitt ansikte. Fyrtio minuter hade förflutit men det kändes inte som mer än tio. "Jag är strax klar, förlåt jag fick så ont i magen bara." Jag reste mig upp på darrande ben, kände de välbekanta ilningarna som bara kommer när man suttit i samma ställning lite för länge vilket känns lite som kolsyra som har pumpats in i ens ådror.
Jag låtsades spola toaletten så att Alexandra skulle tro att jag bara utfört mina behov hela den här tiden och gick sedan fram emot handfatet för att skölja av mitt ansikte. Kranen spottade ut kallt vatten, jag kupade mina händer och fyllde dem med vatten för att sedan föra upp dem mot mina rödgråtna kinder. Jag upprepade proceduren ett par gånger för att få ner svullnaden som alltid kommer som ett brev på posten efter jag gråtit och tog sedan ett djupt andetag.
Jag tryckte ner handtaget och gick sedan ut i sovrummet där Alexandra väntade på mig. Hon satt på sängen, redo för att gå och lägga sig för kvällen så jag tog av mig mina kläder och kröp in under täcket för att återigen känna hennes händer på min kropp. Tårarna började direkt rinna ned för mina kinder igen.
Det är väldigt många som skrivit till mig och sagt att jag borde skriva en bok. Vill fråga här först om det är något ni tror skulle kunna vara en bra idé? Hade ni läst boken?
Just destruktiva relationer mellan två kvinnor är inget jag läst mycket eller ens något om innan och det behöver lyftas upp mer. Sjukvården normaliserade det jag varit med om. Min kurator tyckte att jag skulle ha gjort slut för länge sen om relationen fick mig att må så dåligt. Jag tror att den kommentaren baserades mycket på okunskap. Många tror inte att en kvinna kan utsätta en kvinna för så hemska saker utan att det oftast är män som beter sig på det sättet.
Detta ämne är lite tabu och det är väl egentligen den främsta anledningen till att jag vill lyfta upp det. Så till mina föräldrar och syskon: läs inte det här om ni inte vill veta för mycket detaljer haha.
Sex med J har varit ångestladdat för mig. Det har bara varit på hennes villkor och hon var inte bra på att ta ett nej. Var det något jag inte ville göra i sängen så blev hon väldigt arg över att jag sa nej. Tillslut vågade jag inte säga ifrån, hon fick göra vad hon ville medans jag ibland fick kämpa för att hålla tårarna inne. Ibland kom jag på ursäkter för att slippa. Jag kunde säga att jag hade magknip och satt inne på toaletten med ångest i fyrtio minuter tills hon hade somnat eller inte var sugen längre men då var hon istället arg för att jag avrbutit och sprungit in på toaletten med ont i magen. Om jag sa nej till något mitt i akten blev hon väldigt upprörd och avbröt allting. Hon blev arg och tog upp telefonen för att surfa runt lite samtidigt som jag vände mig om och försökte mitt bästa för att hon inte skulle höra att jag grät men oftast märkte hon ju det ändå. Då blev hon ännu argare. Hon förstod inte varför jag skulle gråta hela tiden. Varje gång jag grät blev hon arg för att hon inte tyckte jag gjorde något annat än att gråta. Efter att hon skällt ut mig för att jag var för känslig så ville hon ofta börja om. Hon ville fortsätta ha sex med mig trots att jag var alldeles rödgråten och då vågade jag inte säga ifrån eftersom jag ville slippa ett till utbrott.
Ingen ska bli arg över ett nej. Ett nej ska respekteras. Det är inte synd om någon som är kåt och inte får ligga, man får bara acceptera det och gå vidare med sitt liv. Jag ville ta upp det här för att jag vill att alla ska veta att man inte behöver göra någonting alls som man inte behöver. Jag ville ta upp det för att någon kanske läser detta och inser att man inte behöver leva på det sättet. Jag ville ta upp det eftersom det är så himla fel på alla plan. Jag har insett nu att det jag varit med om är övergrepp. Innan jag började prata om det förstod jag inte det. Jag höll det inne så länge eftersom jag inte tänkte det var fel. Jag hade ju slutat säga nej och då kunde ju inte hon förstå att jag inte ville. Men jag sa nej från början när jag inte ville och hennes reaktioner på det gjorde mig rädd för att fortsätta säga nej.
Detta är min favoritbild på Isabella och det är min fina vän Tina Öjerfalk som tagit bilden. Jag länkar till hennes flickr här ovanför om ni vill kika på lite fler bilder hon tagit.
Första gången Isabella och jag träffades var en av dom bästa och en av dom värsta dagarna i mitt liv. Att det var en av dom värsta dagarna var J, L och E's fel. Att det lyckades vända och bli till en av dom bästa dagarna i mitt liv var tack vare Isabella. Jag förklarade för henne vad som hänt och berättade att polisen var hemma hos mig. Vi hade redan planerat dagen innan att hon skulle komma och hälsa på men jag sa till henne att jag förstod om hon inte vågade komma efter det som hänt och jag skämdes även enormt mycket trots att det egentligen inte var mitt fel. Isabella brydde sig inte ett dugg om det som inträffat och kom till mig så fort polisen åkt iväg. Jag var nervös.
Så fort hon kom in genom dörren var det som att jag tappade andan. Hon var så himla vacker. Vi satt mittemot varandra vid mitt lilla köksbord och drack en cider var medans vi pratade om lite allt möjligt. Det var lite stelt men konversationen förflöt ganska bra ändå. Jag kunde verkligen inte slita blicken ifrån henne. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag var tvungen att sluta stirra så mycket för annars kanske hon skulle tycka att jag var obehaglig men mina ögon drogs automatiskt till henne ändå. Ju mer vi pratade och ju mer vi lärde känna varandra desto vackrare blev hon. Vi pratade halva natten, kollade på film och hon sov över hos mig. Jag spelade så himla självsäker när vi skrev med varandra innan hon kom till mig. Vi skrev om att vi båda tyckte det var tråkigt att sova ensamma och jag sa att jag var den bästa stora skeden som fanns. Jag lovade henne att vara den bästa stora skeden någonsin när hon sov över men när hon väl låg där i min säng vågade jag inte ens röra i henne. Min arm nuddade lite försiktigt i hennes rygg och vi sov så hela natten. Dagen efter skulle hon åka iväg med sin familj till deras stuga och efter det har vi umgåtts konstant.
När hon kom hem efter helgen har vi varit som fastklistrade i varandra. Vi låg vakna hela nätterna och det var som att orden aldrig tog slut. Jag har aldrig träffat en människa som är så lik mig på alla plan. Vi båda är lika fjantiga när det kommer till jobbiga saker som första kyssen, ha "the talk" och säga "jag älskar dig" för första gången. Ingen av oss är några initiativtagare och vi båda är lika fega så att det faktiskt hände något mellan oss två är ett under. Jag tackar gud om han finns någonstans där uppe för att jag i sömnen började stryka Isabellas kind. Jag vaknade till av att hon strök min tillbaka och det var då vi kysstes första gången. Jag tror det hade tagit betydligt längre tid för oss om jag inte råkat ta initiativ till det i sömnen.
Vi har som jag skrev tidigare endast varit ett par i fem månader men jag kan redan se hela min framtid med henne. Jag längtar efter att få flytta ihop med henne och jag längtar efter att få bli gammal med henne. Jag älskar henne.
I detta inlägg tänkte jag berätta om hur det är just nu och hur det varit tiden efter.
För tillfället låter hon mig vara. Men det var inte länge sedan hon kunde höra av sig flera gånger om dagen. Det är ju problematiskt att vi fortfarande står på ett hus tillsammans. Jag kan därför inte blockera henne överallt och slippa henne. Går jag in på messenger tvingas jag varje dag se den lilla tumbilden med hennes profil under listan med mina kontakter. J har gjort mitt liv till ett helvete nu tiden efter jag gjort slut med henne. I början kunde hon skriva extrema mängder meddelanden hela dagarna och hela nätterna. Det gick från försök till att skuldbelägga mig till hot om självmord till vädjan om att jag skulle ta tillbaka henne. Det var extremt tröttsamt. Jag ljög för henne vissa dagar och sa att jag skulle jobba när jag i själva verket åkte hem till en av mina bästa vänner bara för att jag visste att hon skrev mindre när hon trodde jag var på jobbet och jag behövde få andas ut. Hon satt ändå inne på messenger och hade vår konversation öppen så hon kunde se hur ofta jag var aktiv. Eftersom jag inte var på jobbet så surfade jag runt lite på Facebook och det gjorde henne misstänksam så hon skickade sina föräldrar till Max där jag jobbade för att hon ville att dom skulle kolla om jag verkligen jobbade. När hon fick veta att jag inte var där fick jag ett helt gäng med meddelanden skrivna med stora bokstäver där hon var rasande över att jag ljugit för henne. Jag var den värsta person hon någonsin träffat.
Efter någon vecka träffade hon L. Det var då mitt liv blev till ett riktigt helvete. Dom triggade varandra och L började skriva till mig.
L har fortsatt förneka händelsen som inträffade strax efter J kom ut från psyket där hon var tvångsinlagd efter att vi bröt upp. Jag och J hade köpt en bil tillsammans som dessvärre stod skriven på henne. Medans J var inlagd på psyket använde jag bilen eftersom den var lika mycket min som hennes och hon inte hade någon användning för den just då. Dagen hon skulle få börja använda bilen var jag påväg hem från Skellefteå. Ungefär en mil utanför Piteå börjar oljelampan lysa och bilen bara dör så jag lyckas svänga in på en sidoväg och får ringa efter skjuts. Jag fick veta senare att motorn skurit men det hade blivit något fel med oljelampan för den började inte lysa förren det var försent. Jag får inte tag i någon som kan hjälpa mig bogsera bort bilen så jag skrev till J och berättade vad som hänt och var bilen var. Jag sa att jag skulle fixa så bilen blev bogserad därifrån på kvällen men istället skickar hon iväg L för att hämta bilen så jag tänker inte så mycket mer på det. Ett tag efter det får jag ett meddelande från L där det står att jag ska komma ut eftersom han väntar på mig nere vid porten. I bilen sitter även J och en till kille som vi kan kalla E. Dom har fått för sig att jag stulit bilen eftersom den stod skriven på J och dom ville kräva mig på 10 000kr som skulle gå till lagning av motorn. Jag förstod själv att jag skulle vara tvungen att hjälpa till med betalning för att laga bilen eftersom jag körde den när den gick sönder, men att dom skulle ha så mycket pengar på en gång och dessutom kom hem till mig för att kräva mig på en så stor summa pengar fann jag riktigt obehagligt.
Jag hör någon knacka på dörren. Jag har hörlurar på mig och pratar med min syster i telefonen samtidigt som jag smyger fram till dörren för att kika i titthålet och se vem som stod utanför. Det var J. Genom dörren ropar hon att jag ska öppna och prata med henne. Gör jag inte det skulle L och E komma upp med en kofot och bryta upp dörren. Hon sa att hon gjorde det här för att hon älskade mig och att jag skulle öppna för hon ville inte att jag skulle bli skadad och det var exakt det som skulle hända om hon var tvungen att ringa L och E för att bryta upp dörren. Vid det här laget började jag bli riktigt rädd. Min syster som fortfarande var kvar i telefonen hörde delar av konversationen. Hon försökte lugna mig och bad mig ringa polisen så jag ropade genom dörren att jag skulle ringa efter polis om dom inte gick därifrån. Jag såg genom kikhålet att L och E kom upp för trappen.
"Om du inte öppnar dörren nu kommer det bli jävligt synd om dig. Jag ska fan knäcka dina knäskålar när vi får tag i dig."
När dom orden uttalades ringde jag 112. Jag hade panik vid det här laget. Jag kunde knappt prata för jag grät så mycket och jag var livrädd för att dom skulle skynda sig med att bryta upp dörren om dom hörde att jag ringde till polisen. Jag försökte förklara vad som hänt så gott jag kunde medans jag viskade för att ingen av dom som stod utanför min dörr skulle höra något. Polisen kom väldigt fort. Jag fick lämna mitt vittnesmål och poliserna stod ett tag utanför min lägenhet för att prata med J, L och E. Alla förnekade min historia såklart. Meddelandena ovan fick jag av L en dag efter händelsen och några veckor efter det hände fick jag hem ett papper med information om att min anmälan lagts ner på grund av brist på bevis. L har varit efter mig sen dess. Han hotade mig till livet. Han hotade att komma till mitt jobb. Han hotade flera gånger att komma hem till mig igen.
Det jag önskar mig mest i hela världen är att både han och J flyttar någonstans långt härifrån så jag blir av med dom båda för alltid.
I ungefär två veckor efter det där hände drömde jag mardrömmar om L varje natt. Jag hade sömnparalyser nästan varje natt. Jag låg i sängen utan att kunna röra mig och såg L komma in genom dörren, gå fram till min säng och stå ovanför mig med en kniv. Det skrämde livet ur mig. Jag blev otroligt rädd för att sova och är det fortfarande.
Kvällen då dom kom hem till mig slutade ändå väldigt väldigt bra. Samma kväll var första gången jag träffade Isabella men det tänkte jag skriva om i ett annat inlägg så jag har lite ämnen kvar att berätta om.
Såhär såg jag ut första gången vi träffades. Jag var bara 16 år gammal, hon 21. Hon var avsevärt mycket äldre än mig och det var såklart lite spännande. Vi träffades för att fika på Nodo och satt och pratade i flera timmar. Hon var väldigt självsäker, charmig, gav mig många komplimanger och sa åt mig att ta vilket fika jag ville eftersom hon skulle bjuda. Jag kände mig väldigt ung när jag satt där med tunghäfta och inte visste vad jag skulle säga medans hon fick samtalet att flyta på och sa exakt rätt saker, skrattade lagomt åt allting och var lite flörtig mot mig.
Vi var vänner ett par månader innan hon kysste mig första gången. Jag märkte inte så mycket av hennes dåliga humör innan dess men det visade sig ganska snabbt när vi väl började umgås mer. Jag märkte att hon kunde bli extremt upprörd över något som i mina ögon var en petitess. Hon kunde vara väldigt otrevlig mot sin mamma och hon fräste ibland mot mig. Det började ganska oskyldigt. Några kommentarer här och där som jag snabbt skakade av mig. Dock var det en sak hon sa som fastnade.
"Du borde inte vara med mig. Jag är inte bra för dig."
Detta sa hon bara en månad in i förhållandet. Naiv och förälskad som jag var viftade jag bort kommentaren och fortsatte träffa henne. Nu i efterhand har jag läst mycket om destruktiva relationer och just en sån kommentar verkar vara väldigt vanlig från den destruktiva parten tidigt i förhållandet.
Månaderna gick och hennes utbrott blev värre och värre med tiden. Varje gång hon blev arg var det som att hon testade gränserna. Hon sa hemskare saker till mig för varje utbrott men ångrade sig alltid enormt varje gång och lovade att det aldrig skulle hända igen. Det tog ett tag innan det blev fysiskt. Även där började det ganska oskyldigt. Hon kunde slå i en kudde eller kasta saker. Efter ett tag kunde hon när hon var arg stöta till mig i axeln med sin egen axel när hon stormade förbi mig. När hon väl kommit över den gränsen eskalerade allt och resten vet ni. Övergången mellan ord och slag gick ganska fort. Det dröjde inte länge innan hon blev fysisk i våra bråk.
Jag bad J hämta mig eftersom alla som var i vårat sällskap hade druckit alkohol. Då blev hon rasande. Hon sa att jag minsann fick lösa det. Mina föräldrar kunde skjutsa mig. Att dom hade druckit öl spelade tydligen ingen roll, enligt henne var dom extremt själviska om dom inte kunde fixa så jag fick skjuts hem. Hon pratade riktigt illa om mina föräldrar så jag la på i örat på henne tillslut. Hon var inte den enda som var ledsen över att Otto var död och hon tog ut all sin sorg över mig, dock i formen av ilska. Efter en stund ringde hon upp igen, hon försökte övertala mig att fråga en främling om skjuts men när jag vägrade så sa hon tillslut att hon skulle hämta mig om jag började gå mot Piteå men hon var väldigt arg över det. Så jag började gå. Jag gick i ungefär tjugo minuter innan jag mötte J med bilen. Hon var riktigt otrevlig mot mig och ignorerade mig hela bilresa hem. När vi väl kommit till Piteå skulle hennes arbetspass börja så jag lämnades i princip bara av i lägenheten helt ensam. Det var väldigt sorgligt att vår katt var död men J tvingade mig åka iväg från min familj som jag nästan aldrig träffade och jag tror att hon endast använde Ottos död som en ursäkt för att jag inte skulle kunna umgås med dom. Det gjorde verkligen ingen nytta att jag satt hemma ensam och var ledsen samtidigt som hon var på jobbet, då hade jag mått bättre av att sitta i Sjulsmark och vara ledsen men ha sällskap av min familj.
Efter en panikattack som utlöstes pågrund av min ångest över hela min livssituation bestämde jag mig för att cykla till J's föräldrar för att slippa vara ensam. Dom tröstade mig och började sen berätta vad som hänt när J hittat Otto. Vår katt låg död utanför en grannes balkong och J skyllde det direkt på dom. Det var helt obefogat och hon hade skrikit till grannen att hon var en jävla knarkarhora. Relationen till dom grannarna var för alltid förstörd. Vi satt och pratade länge och A sa till mig att jag skulle må bättre om jag gjorde slut med J. Hon sa att hon såg att jag var exakt som hon själv runt J. Hon sa att jag inte var mig själv längre och att när J var i närheten gick jag som katten runt het gröt precis som A själv gör runt J. Tänk att J's egna mamma rådde mig till att göra slut.
Bilden ovan är på mig och A. Nu efter jag gjort slut med J förnekar A att hon någonsin sagt dom sakerna jag skrev här ovan. Hon tyckte jag var en idiot som gjorde slut med J och tror inte ett dugg på att J varit så elak mot mig. Hon tycker att jag är den hemska som lämnade J själv med huset och djuren. Så, min relation till mina före detta svärföräldrar är obefintlig idag. Dom förnekar allt, försvarar J och jag vill inte ha dom i mitt liv. Jag kan dock inte klandra dom. Jag om någon vet hur manipulativ och kontrollerande J är så A har säkert en bra anledning till att förneka att hon någonsin rådit mig till att göra slut med J.
Det här är en av dom första bilderna J tog på mig. Här skulle jag träffa J's föräldrar för första gången men även resten av hennes släkt. Vi hade nog inte haft "the talk" vid den tidpunkten och smusslade lite med vårt förhållande men J var bjuden på sin farbrors bröllop och hon ville att jag skulle följa med.
Så fort jag kom in genom dörren till J's föräldrars hus välkomnades jag väldigt bra. Jag fick en stor kram av J's mamma och hon var väldigt pratglad. Min relation till J's mamma, vi kan kalla henne för "A" har alltid varit ganska bra. A har förstått vad jag gått igenom med J och hon är den enda jag kunnat berätta lite för om hur det varit. Hon har inte fått veta allt men hon fick veta en del. A har inte haft det så lätt med J och förstod nog säkert vad jag gick igenom.
En midsommar för några år sedan var jag för första gången sedan jag började arbeta ledig under midsommar. J var insatt på ett arbetspass på kvällen och jag skulle därför åka till Sjulsmark för att fira midsommar med min familj som var hemma hos min mosters dåvarande pojkvän över midsommarhelgen. Jag hade ställt en väckarklocka för att min mamma skulle hämta mig för att åka till Sjulsmark. J var väldigt arg när vi vaknade och jag fann det ganska obefogat. Hon grät och hon skrek åt mig. Tillslut kom det fram att hon tyckte det var riktigt elakt av mig att åka iväg till min familj under midsommar samtidigt som hon var tvungen att sitta själv hemma. Planen var att hon skulle åka till sina föräldrar som inte bodde långt ifrån oss eftersom hon skulle jobba senare på dagen. Hon tyckte jag skulle välja henne framför hennes familj som vanligt. Detta var dock den första gången jag faktiskt åkte iväg trots att hon grät och skrek över att jag skulle lämna henne. I vanliga fall kunde jag planera att åka hem till Arjeplog över helgen när hon ändå skulle jobba hela helgen men det slutade alltid med att jag stannade hemma för jag var rädd för hennes utbrott när jag väl skulle åka.
Mamma körde tillslut in framför porten. När jag kommer ut genom dörren och precis ska sätta mig i bilen ser jag J stå i fönstret och stirra på mig. När jag sätter mig i bilen hör jag det värsta vrålet jag hört någonsin i mitt liv. Jag kan fortfarande höra det eka i huvudet när jag tänker tillbaka på det. Det lät som att hon höll på att dö. Jag stängde dörren och åkte iväg med tårarna brännande innanför ögonlocken. Dagen förflöt och vi åt en god lunch, jag umgicks med mina systrar och mina kusiner. Vi körde cross, hade vattenkrig och passade på att vara lite barnsliga. Efter att några timmar passerat tog vi alla som var över arton en cider eller öl var och hoppade på ett traktorflak som skulle köra oss till en stor fotbollsplan där vi enligt Sjulsmark tradition spelade en match brännboll. Ungefär en timma in i matchen fick jag ett samtal från J. När jag svarade så hörde jag bara någon som skrek i andra änden, jag försökte fråga vad som pågick men när jag försökt få ur henne anledningen till varför hon var så upprörd la hon på luren i örat på mig. Jag försökte ringa upp utan att få svar. Efter en liten stund ringde hon upp igen, denna gång lite lugnare men gråtandes istället. Hon berättade att vår katt Otto hittats död utanför lägenheten och sa åt mig att komma hem. Efter att dom orden var uttalade började alla problem.
Fick in lite olika frågor och tips på vad jag skulle skriva om och det var någon som ville veta hur det var mellan bråken och om det någonsin var bra.
Det var bra mellan bråken och det är just det som gör att man sakta bryts ner. Jag förändrades mellan bråken, försökte mer och mer göra allt i min makt för att göra annorlunda nästa gång så att J inte skulle bli arg. Jag blev en skugga av min egna personlighet. Det var just för att det var så himla bra mellan bråken som gjorde att jag stannade. Jag gjorde vad jag kunde för att förhindra att hon blev arg och jagade dom där små glimtarna jag fick se av personen jag en gång blev kär i men som endast kom fram när hon var på riktigt bra humör.
Det var som bäst precis efter hon varit elak mot mig. Hade hon gjort något riktigt illa så var det alldeles underbart precis efter. Hon överröste mig med kärlek och kunde gå med på allt jag ville. I vanliga fall fick jag inte ens köpa ett rör Pringles eller något annat till mig själv, men efter våra bråk kunde jag få gå till klädaffärer och köpa massa nya tröjor och sedan kunde hon bjuda på middag, vara riktigt charmig, jättekär och höja mig till skyarna. Då var det riktigt bra. Dock kunde det svänga snabbt. Ena timmen var jag världens bästa och nästa timme var jag den värsta personen hon någonsin träffat.
Bilden här ovan är från en av alla våra utomlandsresor. Den senaste som gjordes innan vi gjorde slut. Här ser jag tydligt hur dåligt jag mådde. Mina ögon ser helt livlösa ut men det var ändå under våra resor som saker var som bäst. Det var som att rymma iväg. Där fanns inte några måsten, inte så mycket hon kunde bli arg över. Det hände såklart ändå alltid att hon bråkade under våra resor men långt ifrån lika mycket. Hotellen någonstans i dom varma länderna vi besökt var min fristad, dock en dyr sådan.
Nyss hemkommen från skola och ska strax cykla iväg till Hortlax tillsammans med Isabella för att hälsa på vänner.
Jag har lite idétorka för tillfället och vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Det finns så himla mycket men känns som jag fått med det allra viktigaste och mest intressanta. Det känns lite tråkigt att skriva om enskilda händelser och enskilda bråk, eller det är väl inte tråkigt för mig men kanske långtradigt i längden för dom som vill läsa. Har ni några tips? Något ni undrar över och vill veta? Kommentera gärna!
Tänkte lägga upp en lite rolig bild som kompensation för all tråkig text. Men det kanske var roligare om man såg det med egna ögon. Ramlade iallafall ner från min nästan en meter höga säng.
Jag ligger just nu i samma säng och funderar på vad jag ska skriva. Det är på natten som jag ligger och tänker mest. Det är på natten jag har mest ångest. Jag har ångest inför att somna på grund av mina sömnparalyser som började strax efter jag gjorde slut med J. Jag kan vakna till fastän jag inte är vaken. Tänk er att ni vaknar mitt i natten men inte kan röra på er. Hjärnan fortsätter drömma fastän ni är vid medvetande och vad som helst kan hända i en dröm. Mardrömmar föreställer oftast en största rädslor så det är inte så konstigt att dom som figurerar oftast i mina mardrömmar är J och L. Ibland under mina sömnparalyser ligger jag i min säng, oförmögen till att röra mig, och ser L komma in i sovrummet. Han står oftast och bara stirrar på mig men det är ändå extremt obehagligt.
Mardrömmar har jag ofta och även dom är väldigt verkliga. Jag drömde för inte allt för länge sen att J skulle mörda mig. Hon stack in en lång kniv i min mun och jag kunde känna den stickande känslan långt bak i halsen av knivspetsen som spetsade mig. Precis när jag kände det vaknade jag och grät medans jag flämtade efter luft. I flera timmar efteråt kände jag konstant kniven som stack längst bak i halsen. När jag tänker tillbaka på drömmen kommer jag fortfarande ihåg exakt hur det kändes för det kändes så verkligt. Jag hade under en period väldigt svårt att skilja på vad som var dröm och verklighet.
Så nu ligger jag här som dom flesta andra nätter och våndas inför att somna. Jag har fått medicin utskrivet som ska hjälpa mig sova men då blir mardrömmarna värre för då vaknar jag inte ur dom. Utan sömnmedicinen vaknar jag iallafall och tar mig ur mardrömmen men när jag tar den lilla tabletten så kan jag vara inne i mardrömmen hur länge som helst och jag är livrädd för det för det är då J kommer tillbaka. Oftast lyckas hon eller L bryta sig in i min lägenhet med avsikten att göra mig illa. Jag ser alltid till nästan maniskt att hålla dörren låst eftersom dom har stått utanför min lägenhet på riktigt en gång och bankat och skrikit, hotat om att knäcka mina knäskålar och sagt att det ska bli väldigt synd om mig när dom får tag i mig. Jag fick gråtandes ringa polisen, jag var nära en panikattack och satt och skakade av rädsla. Polisen la ner utredningen i brist på bevis trots att J, L och en till kille alla tre fortfarande var utanför min lägenhet när polisbilen anlände. Enligt L's vittnesmål kunde jag inte hantera att han och J hade en grej på gång och att J hade hittat någon ny så därför hade jag anmält dom. Han hade skrattat när polisen läst upp det han sagt.
L säger fortfarande till mig att jag inbillat mig allt. Han och J försöker få mig tro att jag tappat förståndet helt. Men det är dom som inte är förståndiga. Det är dom som är sjuka.
Vill utveckla mitt förra inlägg lite. Jag har faktiskt läst på om borderline väldigt mycket. Jag har googlat massor och jag tycker mig ha en ganska bra inblick i hur en person som lider av borderline fungerar och känner. Det mesta är antingen svart eller vitt. Ena stunden kan man vara jätteglad och nästa fly förbannad eller jätteledsen. Att en person har borderline gör inte den människan automatiskt till en dålig människa. Jag har vänner med borderline som är superfina människor.
I J's fall så visst, det är förmodligen en ganska bra förklaring till varför hon betett sig som hon gjort. Hon har inte sökt hjälp för sina aggressionsutbrott och dom har funnits där sen hon var liten. Men hon kan ändå inte skylla på borderline och ursäkta sitt beteende på grund av borderline. Men det är just det som hon har så himla svårt att förstå. Hon sitter och skriver till mig att det faktiskt är en bra förklaring och att det är lika synd om henne som gått omedicinerad, utan terapi och fått må dåligt hela livet. Men det är personer som hört av sig till mig efter att jag startade bloggen som hon betett sig likadant mot som hon gjort mot mig. Även dom har uppmanat henne till att söka hjälp. Jag har uppmanat henne så många gånger till att söka hjälp men enda gången hon gjorde det var när det var försent. Hon hade redan hunnit förstöra mig enormt mycket. Hon säger att hon bett om ursäkt och att hon ångrar sig men sen kommer alltid den där sista kommentaren.
"Jag har ju faktiskt borderline och det är en väldigt bra förklaring till varför jag betett mig som jag gjort."
Just det är en sak jag stör mig på. Det är som att enligt henne så rättfärdigar hennes diagnos hennes beteende. Hon fortsätter använda det som en ursäkt och det är inte okej.
Min mening med mitt förra inlägg var inte att klanka ner på människor med borderline för den diagnosen gör inte en människa automatiskt till ett monster.
J skrev till mig idag. Hon tyckte jag målade upp en bild av henne som en psykopat och att jag borde ha skrivit någonstans att hon har borderline. Hon menade på att det var en förklaring till hennes beteende.
Jag har läst mycket om borderline men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva ändå. Det är säkert väldigt jobbigt att ha en diagnos överhuvudtaget men oavsett om man har en diagnos eller inte så ursäktar det inte hur hon behandlat mig. Eller har jag fel? Ursäktar det hennes beteende?
Denna bild togs den senaste julafton som var. Jag vill visa på hur falskt J "marknadsförde" vårat förhållande. Det kunde vara bilder på utomlandsresor, vi fikade, lagade god mat, gick ut på promenader med våra hundar och umgicks med våra vänner. På Instagram såg vårt liv väldigt bra ut. Vi renoverade i huset och var så himla duktiga. Alltid finklädda på julafton och nyår och såg alldeles drömmiga ut i skjorta och långklänning med en passande nyårskyss på tolvslaget.
Denna dag, när bilden togs. Julafton 2016 var en mardröm för mig. När vi äntligen tog oss till min farmor där vi skulle fira jul blev det bättre men då umgicks jag mest med mina syskon och resterande av min familj.
Kvällen innan skulle vi i sista minuten göra klart några julklappar. J jobbade och jag skulle trycka några kuddfodral, en tröja och göra ett tryck på en skärbräda. Lite sådär fina handgjorda, personliga julklappar. Vi hade ganska precis hämtat hem vår leonberger Fabian och han var ganska mycket att ha att göra med. Jag tittade bort i någon sekund och under den tiden hann Fabian slicka i sig lite skurvatten varpå han sedan kräktes i ett par timmar. Han fick i sig mat och vatten mellan kränkningarna så veterinären tyckte inte vi skulle komma in då han kräkts upp allt skurvatten redan. J började klanka ner på mig. Sa att jag var en extremt dålig hundägare som lät Fabian dricka skurvatten. Vårt bråk slutade med att J gick upp och la sig medans jag satt kvar nere i köket helt ensam. Jag torkade spya om vartannat, satt och klappade Fabian, försökte få i han mat och vatten och mitt i allt det försökte jag hinna färdigt med julklapparna. Från 18.00 på kvällen satt jag till 10.30 dagen efter. Jag tog en paus vid 06.00 på morgonen för att åka till apoteket och hämta ut medicin till Fabian och sen åkte jag hem för att fortsätta med julklapparna och ta hand om vår stackars hund. När J kommer ner på morgonen efter en hel natts sömn börjar hon klaga på julklapparna. Dom levde inte upp till hennes standard och jag fick så lov att fixa till en del grejer. När jag var klar sa hon att hon inte tänkte följa och hon sa även att om jag verkligen älskade henne så skulle jag stanna hemma med henne. Jag borde inte välja familjen framför henne eftersom hon var min familj nu. Så lät det ofta. Jag hälsade på mer sällan under åren som gick. Slutade nästan helt träffa mina vänner. Jag var hemma så sällan att min fem år gamla lillasyster knappt vågade säga hej till mig. Min mamma fick visa henne bilder på mig för att hon skulle komma ihåg vem jag var.
Efter mycket gråt, skrik och tårar tog vi oss tillslut iväg till Arjeplog för att fira jul. Vi skulle få ha med oss hundarna till min farmor där vi skulle vara men fick veta när vi kommit fram att min farbror och hans sambo skulle fira jul med oss och dom var allergiska så hundarna skulle vara tvungna att vänta i stugan. Jag tänkte såklart att det inte var något problem. Hundarna var vana att vara själva och jag kunde köra till stugan med jämna mellanrum för att rasta hundarna och gå en promenad med dom. J tyckte att det var ett enormt svek. Hon tyckte att hundarna inte skulle behöva sitta ensamma på julafton av alla kvällar. Hon firade jul utan sina föräldrar och utan sin egen familj så att hon skulle behöva fira jul utan hundarna också som nu var den enda familj hon hade med sig fanns inte på kartan enligt henne. Än en gång började hon skrika. Hon skrek hemska saker om min farmor och det är andra gången någonsin jag satt ner foten. Farmor är den finaste personen jag känner och J överreagerade. Hon av alla människor kunde inte komma och prata illa om min farmor. Jag ringde min syster och bad henne hämta mig. Jag och min syster åkte iväg själva till min farmor för att fira jul och J stannade kvar i stugan med hundarna för att hon vägrade träffa min släkt som hon tyckte var så himla själviska. Jag fick så ofta höra negativa saker om min familj och släkt. Det gjorde riktigt ont i mig att höra sakerna hon kunde slänga ur sig om dom. Jag kunde ta knuffar och rivsår men det som gjorde ondast var när hon gick på dom människor i mitt liv som betydde mest för mig. Dom människor som var det enda som höll mig över ytan och gav mig något att leva för.
Efter någon timme bad J mig att komma tillbaka till stugan. Hon hotade med att göra slut och sa att vi skulle åka tillbaka till Piteå igen. Även där efter mycket gråt och skrik lyckades jag övertala henne att följa med. Många undrar säkert varför jag kämpade så hårt för att övertala henne. Jag visste att om jag lämnade henne själv i stugan på julafton skulle jag få det betydligt jobbigare än om jag lyckades få med henne för att låtsats vara lyckliga en kväll.
Även här förundrades jag över hur snabbt hon kunde byta personlighet. I bilen hela vägen påväg till min farmor ignorerade hon mig totalt men så fort vi kom in genom dörrarna var hon som förbytt. Hennes ögon glittrade och hon hälsade leende på alla i rummet. Hon skrattade, pratade och försökte sitt bästa för att hålla konversationen levande. Hon satt och lekte med min femåriga syster som verkligen tyckte om J. Min familj fick aldrig se hennes dåliga sidor för hon dolde dom så himla väl.
Enligt J's Instagram-flöde var vi det perfekta paret men det fanns så mycket mer bakom alla bilderna. Jag kollar tillbaka på gamla bilder och kommer ihåg saker som hänt. Bråk som varit. Det ni såg var fina middagar och ett par som såg så himla kära ut men det jag ser är bara misär.
Fick denna printscreen skickad till mig för en stund sedan från ett inlägg J lagt upp på sin Instagram för en timma sedan.
Detta visar för mig hur hårt hon fortfarande har klorna i mig. Hon skriver att mycket stämmer så därmed erkänner hon det hon gjort mot mig. Men sen skriver hon att det alltid finns två sidor av historien och att det alltid finns bakomliggande orsaker till varför saker sett ut som dom gör. Just den meningen får mig direkt att tänka tillbaka. Jag börjar övertänka och fundera på vad det är jag gjort fel, vad det är jag gjort för att förtjäna allt det hon utsatt mig för. Jag slås på en gång tillbaka till alla minnen och det är som en jävla käftsmäll.
Det är just på grund av detta som det är så svårt att lämna någon som behandlar en på det här sättet. Jag har alltid sagt att om min partner slår mig så skulle jag lämna på en gång. Men när jag väl var mitt i det så kändes det inte så farligt. Jag blev manipulerad och kontrollerad och hon fick det att kännas som att det var mitt eget fel. Efteråt blev jag smickrad. Efteråt lovade hon dyrt och heligt att det aldrig skulle hända igen och att jag var den hon älskade mest på hela jorden. Hon bjöd på mat och lät mig shoppa lite kläder som plåster på såren. Precis efteråt när hon var den personen så fick jag se små glimtar av den person jag en gång blev kär i och det är dom glimtarna man börjar jaga efter. Jag förändrades. Jag märkte det knappt själv men hela min personlighet förändrades sakta med tiden. Jag gjorde allt i min makt för att inte råka säga fel sak eller göra fel sak så hon inte skulle explodera men hon hittade ändå alltid anledningar. Jag förändrades så mycket att min familj knappt kände igen mig.
Jag håller sakta men säkert på att komma tillbaka nu. Efter jag gjorde slut med J och sedan träffade Isabella sa Emelie en sak till mig som jag tänker på ofta.
"Det är som att du kommit tillbaka Rebecca, det är som att du är gamla Rebecca igen"
Hej! Jag heter Rebecca, är 21 år gammal och bor i Piteå. För tillfället studerar jag på folkhögskola och drömmer om att få utbilda mig vidare till sjuksköterska. I denna blogg kommer jag skriva om min vardag men jag lär skriva mest om den destruktiva relation jag tog mig ur för ett tag sedan.
