Förlovningen
Här ovan är ett inlägg från J's Instagram hon la upp ett par dagar efter jag gjort slut med henne.
Redan ett par månader in i förhållandet började J prata om förlovning. Jag var bara 17 år men kände mig nästan tvingad till det. Vi skulle utomlands ett år efter vi blev tillsammans och hon berättade hur besviken hon skulle bli ifall jag inte överraskade henne med en ring under resan. Som jag skrivit tidigare ville J gärna att allt skulle vara nästan som en saga. Hon hade planerat exakt hur förlovningen skulle gå till. Hon ville att jag skulle förbereda med en filt och färska frukter på stranden och en fullmåne skulle synas på himlen. Jag skulle ha på mig vit skjorta och vita shorts och hon skulle ha på sig en vit långklänning. Vi skulle äta fruken tillsammans och sedan ta en promenad på stranden i skenet av månen. Under vår promenad ville hon att jag skulle gå ner på ett knä och be henne förlova sig med mig.
Rädd för att göra henne upprörd så gick jag och köpte en ring ett tag innan resan. Hon hade sagt att jag skulle göra det i början av semestern så hon fick glädjas åt förlovningen resterande tid av resan istället för att jag skulle göra det i slutet så hon inte hann vara glad och njuta av det tiden vi spenderade i Turkiet men jag var så nervös och hade så mycket ångest att jag väntade till dagen innan vi skulle åka hem med att göra det.
Jag försökte mitt bästa för att leva upp till hennes förväntningar. Jag köpte frukt i en liten butik och gjorde iordning en liten picknick på stranden. J anade nog vad som var pågång för hon hade redan tagit på sig sin vita klänning när jag gick till hotellet för att hämta henne. Picknicken på stranden var det mest pinsamma jag varit med om. Det satt massa killar runt omkring och skrek åt oss och stirrade på oss. Jag vågade inte gå ner på ett knä och tog tillslut fram ringen och stammade fram frågan. J blev överlycklig men jag kunde inte hjälpa känslan jag hade av att jag nästan blivit tvingad till förlovningen. Hon klagade såklart efteråt eftersom jag inte gått ner på ett knä och för att jag hade väntat för länge men det blev tack och lov inget stort bråk den gången, endast lite irritstioner. Ringen jag hade på mitt finger har jag alltid skämts över. Det var inte något jag bar med stolthet och verkligen inget jag kände var en värdefull ägodel för mig. Det enda jag kände var avsmak.
J ville gifta sig denna sommaren. När vi fortfarande var tillsammans skickade hon bilder på hur hon ville pynta på bröllopsfesten men det enda jag kände var panik. Jag hade en sån otrolig ångest eftersom när jag sa att jag ville vänta med giftermål slutade det alltid med ett utbrott från henne sida. Jag ville absolut inte binda upp mig ännu mer med den personen. Jag ville inte spendera mitt liv med henne och jag funderade ibland på att rymma iväg långt bort och säga upp kontakten med alla jag kände eftersom jag inte såg någon annan väg ut. Ibland när jag åkte till jobbet drömde jag om att ta avfarten mot Sundsvall istället för att åka in mot stan och bara köra så långt jag möjligtvis kunde ta mig. Jag mådde otroligt dåligt och jag såg inga andra möjligheter än att rymma. Det enda som höll mig kvar var skuldkänslorna jag hade känt gentemot min familj om jag bara åkte iväg.
Hon är verkligen värre än jag trodde, trodde inte det kunde bli värre. :'( Men är så glad för din skull att du träffat en trygg, varm
och fin människa nu 🌈
Hej Rebecca! Jag har läst din blogg sen några dagar efter starten och jag är helt betagen av vad du har fått gå igenom. Jag vet inte riktigt varför jag skriver men jag gör ett sista helhjärtat försök till att få tips eller något som kan få min mamma ur ett liknande destruktivt förhållande. Jag förstår om det är svårt att prata om och om du inte har några tips till mig, det är ingen lätt eller självklar grej.
Min mamma har lämnat ett långt förhållande bakom sig och blivit tillsammans med en person som jag redan från första början fick höra dåliga grejer om. De har nu varit tillsammans i ett halvår och hon har redan råkat riktigt illa ut vid 3 tillfällen. Mitt hjärta går sönder och jag sitter nu helt hjälplös i denna situationen. Både jag och min pojkvän har berättat allt vi vet om personen, om tidigare förhållanden och domar. Men det finns inget vi kan göra som kan få henne att lämna honom, hon är fast i en lögn för han nekar till allt vi har sagt trots att vi har bevis som ligger på hög. Hon tror såklart på honom, för mellan dessa gångerna så är han kärleksfull, glad och generös. Precis som du har beskrivit J.
Har du något tips på vad jag kan göra eller är det bara att släppa detta för jag ligger sömnlös varje natt med en ständig oro att han gör illa henne och ibland är tankarna så hemska att jag tror att det värsta kan hända. Jag älskar min mamma och vill inget annat än att hon ska ha det bra men jag kan inte heller leva såhär. Hur mycket jag än vill finnas där för henne så måste jag ju också tänka på mig själv, för jag mår riktigt dåligt varje dag pga detta.
Vad ska jag göra? ): Är det bara att ge henne tid för att inse att hon är fast i en jäkla soppa och då visa att jag finns där?