Jag kommer ihåg att just detta inlägg provocerade mig extra mycket. Hon skrev till mig väldigt ofta efter vårt uppbrott. Hon höll mig vaken hela nätterna och skrev att hon skulle ta livet av sig om jag inte kom tillbaka till henne och hon sa att jag aldrig någonsin fick glömma att om hon tog sitt eget liv så skulle allting vara mitt fel. I inlägget ovan skrev hon att två människor i hennes liv bara valt att inte finnas där för henne när hon har den svåraste stunden någonsin i sitt liv. Just den meningen var jobbig att läsa. Den meningen gjorde mig så otroligt arg. Jag hade inte valt att inte finnas där. Hade jag fortsatt finnas där för henne hade inte jag själv funnits idag. Jag valde mitt eget välmående framför hennes och det är ingenting jag ville bli klandrad för. Hon sa att hon förstod att hon betett sig dåligt men med den där meningen sa hon samtidigt emot sig själv. Jag frågade henne om hon hade stannat kvar ifall det var jag som hade behandlat henne på samma sätt och då svarade hon att hon hade lämnat mig för länge sen om jag betett mig som hon gjort. Varför skulle jag då behöva finnas där för henne och trösta henne när jag själv behövde stöd och tröst?
Allt hon utsatte mig för tiden efter jag gjorde slut var flera gånger värre än vad jag utsatts för i flera års tid. Jag fick flera hundra sms om dagen. Säkert uppemot 50-100 samtal per dygn ibland. Hon kom utanför Emelies lägenhet där jag bodde och lämnade påsar med blommor och godis hon visste jag tyckte om och blev arg när jag sa att jag inte ville att hon skulle komma förbi Emelies lägenhet. Dagen efter jag gjorde slut med henne tog jag bilen och började köra mot Arjeplog för att bara få komma bort från allting. Jag hann köra tio mil innan jag fick ett avskedsbrev per sms. Hon klandrade mig och sa att det var mitt fel att hon mådde som hon gjorde och att det var mitt fel att hon nu skulle ta självmord. Jag bröt ihop och fick en panikattack. Hon ville nog egentligen bara se en reaktion från mig med alla dom hoten för hon ringde upp mig direkt efteråt men jag var så förstörd att jag inte kunde få ut ett enda hörbart ord.
Tiden efter var jobbig men jag är glad att jag hade så många fina personer runt omkring mig som stöttade. Sofie var min räddning tiden precis efter. Jag åkte dit så ofta jag kunde och hon hade alltid en sovplats över till mig eftersom jag var för rädd för att sova ensam. Jag kunde visserligen fortfarande få sömnparalyser och mardrömmar som kändes så verkliga att jag vaknade och skrek eftersom J kört en kniv rakt genom halsen på mig i mardrömmen. Det kändes så verkligt att jag fortfarande känner exakt hur det sticker till i halsen när knivspetsen träffar strupen. Det var dock skönt att ha någon bredvid mig då jag vaknade av mina mardrömmar och knappt vågade somna om igen. Det var tryggt att veta att en annan person sov i samma lägenhet som mig och det kändes tryggt att inte behöva vara ensam. Sofie är verkligen en av mina bästa vänner och jag är så glad att jag har henne i mitt liv.
