Endast några månader in i förhållandet började hon kommentera mitt utseende. Hon kunde klappa mig på magen och skratta åt att jag fått en liten ölmage. Jag började jobba på Piteå havsbad och åt väldigt mycket skräpmat så jag gick upp en del i vikt. J sa åt mig att jag inte kunde titta neråt när jag hade skjorta med knappar knäppta hela vägen upp för då fick jag en så stor dubbelhaka. Hon skrattade åt att jag fick bristningar på magen och hon skrattade åt att mina bröst blev större. När jag sa att hennes kommentarer gjorde mig ledsen viftade hon på en gång bort det och sa åt mig att det bara var på skämt och jag var på tok för känslig. Jag fick stora komplex över min kropp. Jag gick och drog in magen jämt så min lilla ölmage inte skulle synas. Jag tänkte ofta på att inte böja huvudet nedåt när jag hade knäppt skjorta så ingen skulle se min dubbelhaka som jag fick. Sånt tänker jag på än idag. Mitt självförtroende börjar komma tillbaka sakta men säkert. Mycket tack vare Isabella. J sa ofta att jag var mycket snyggare när vi träffades eftersom jag var mycket smalare då. Jag kommer på mig själv med att gå runt och tänka på sånt. Om jag tittar på mig själv naken i en spegel känner jag oftast bara äckel inför min kropp. Sedan jag träffade Isabella känner jag inte så lika ofta men det händer ändå betydligt oftare än jag vill. 

Det känns som att J förändrat hela min personlighet också. Hon klagade ofta på att jag grät för mycket. Det har resulterat i att jag idag är nästan helt avtrubbad. Dom få gånger jag gråtit inför Isabella har varit tysta snyftningar mot hennes rygg. Jag försöker alltid mitt bästa för att hon inte ska se mig gråta. Isabella är dock den blödigaste människa jag träffat. Hon gråter till allt sorgligt på tv och jag har sett henne gråta väldigt många gånger. Men det är ändå som att jag har en spärr när det kommer till att visa att jag är ledsen över någonting. Jag märker även av att jag är betydligt mer arg över saker nu än vad jag var innan jag träffade J. Innan jag träffade henne var jag alltid glad och positiv. Såg alltid lösningar istället för problem. Nu är det däremot som att jag går omkring med ett åskmoln i hjärnan. Tusen tankar går igenom mitt huvud hela tiden och jag har stora svårigheter med att sortera allt som flyger omkring i mitt huvud. Går jag ut någonstans där det rör sig mycket folk är alla ljud och intryck nästan överväldigande. Människor som pratar i mun på varandra blir nästan smärtsamt jobbigt att lyssna på och jag får svårt att koncentrera mig på i princip allting. Jag visar inte ofta min ilska dock. Jag håller dom flesta av mina känslor inne eftersom jag hunnit vänja mig vid det under dom fem åren jag var tillsammans med J. Jag känner att jag verkligen behöver något redskap för att kunna få ut alla mina frustrationer. Jag är extremt less på att mitt huvud känns som en tornado. Jag är alltid trött och aldrig pigg. denna frustration gör mig också rädd. J var väldigt frustrerad jämt och ständigt över småsaker. Nu känner jag mig ofta frustrerad över småsaker och det gör mig rädd. Jag är skräckslagen över att jag en dag vaknar upp och inser att jag blivit som henne.