Jag har skrapat lite på ytan och nämt det då och då i tidigare inlägg men anledningen till att jag vill skriva om det igen är för att det inte kan lyftas upp nog många gånger. Innan jag träffade J sa jag alltid "om jag skulle hamna i ett förhållande med en person som gjorde mig illa skulle jag lämna på en gång". Jag förstod inte varför människor stannade kvar i en destruktiv relation och varför dom inte bara lämnade. 

Det kommer ofta smygande. Det börjar med några kommentarer här och var. Lite diskussioner. Irritationer. Sen eskalerade det. Bråken blev värre, utbrotten blev värre och kommentarerna som haglade över mig blev även dom värre. Det dröjde inte länge innan det blev fysiskt men även där började det smygande med en liten knuff i axeln när J gick förbi och sedan eskalerade det så att jag i slutet fick disktrasor snärtade i ansiktet och knytnävsslag i bakhuvudet. Mellan alla dessa bråk visade sig den personen jag en gång blev kär i. Efter bråken höjde hon mig till skyarna.

Jag normaliserade allt jag var med om. Som utomstående är det tyvärr lätt att tänka "jamen varför lämnar man inte bara?". Jag själv har tänkt så en gång i tiden. Det är inte så lätt att bara lämna. För mig var allt detta vardag. Jag var helt slut i huvudet, hade inget minne, var helt apatisk och ingenting var någonsin roligt. Jag var helt nedbruten och extremt manipulerad. Varje gång J sa att hon aldrig mer skulle göra mig illa så trodde jag på det. Allt var så bra det kunde vara mellan oss efter hon gjort mig illa. Hon visade alla sina bästa sidor efter hon fått ett utbrott och jag fick se små glimtar av människan hon var i början. Med åren blev dom glimtarna färre och färre så tillslut såg jag den personen väldigt sällan. I slutet såg jag henne endast som ett monster och jag kände mig så maktlös för jag visste inte hur jag skulle ta mig ur förhållandet. Jag funderade på alla utvägar men ingen av dom utvägarna innebar att jag bara skulle göra slut eftersom jag inte vågade ens uttala den tanken till henne. Jag funderade på att fly iväg långt bort och ibland funderade jag på att ta mitt liv bara för att få slippa allting. Som tur var är jag ganska feg och har extremt låg smärttröskel så rädslan för att det skulle göra ont hindrade mig från alla tankar om att göra mig själv illa på något sätt. Det skrämmer mig att jag en gång ens tänkt dom tankarna för jag vill inget hellre än att vara vid liv nu när jag lever det livet jag har just nu.

Just nu ligger jag i min egen säng i min egna lägenhet. Jag mår fortfarande dåligt i perioder. Jag känner mig ofta maktlös och jag lyckas aldrig somna innan fem på morgonen men jag känner ändå att jag börjar komma tillbaka mer och mer. Varje gång jag åker till affären och kommer hem utan att ha glömt hälften av sakerna är jag stolt över mig själv. Jag har inte skrattat så mycket på fem år som jag gjort dom senaste månaderna sen jag träffade Isabella och börjat umgås med vänner igen. Jag känner mig uppspelt inför saker igen och framförallt så känner jag något överhuvudtaget. Det är lite överväldigande att gå från att ha försökt stänga av sina känslor i flera år och vara helt apatisk till att tillåta mig känna allting jag känner. 

Det enda jag önskar mig mest av allt just nu är dock att få sova. När jag vill somna funkar det inte men oftast vill jag inte ens försöka sova. Att lägga mig i sängen ger mig ångest eftersom jag vet att så fort jag stänger ögonen så drömmer jag obehagligt verkliga mardrömmar som oftast innehåller J och L som bryter sig in i min lägenhet för att göra mig illa. Jag vill sluta tänka på dom två helt men det är svårt. Jag önskar att jag aldrig någonsin hade träffat J.