Komplex J gett mig
Jag har väldigt mycket komplex över mig själv sedan tiden jag var tillsammans med J. Innan jag träffade henne var jag överlag ganska nöjd med hur jag såg ut och hur jag var som person. Jag var glad, brydde mig mycket om andra människor, var nästan aldrig arg och jag var hyfsat nöjd med hur jag såg ut.
Endast några månader in i förhållandet började hon kommentera mitt utseende. Hon kunde klappa mig på magen och skratta åt att jag fått en liten ölmage. Jag började jobba på Piteå havsbad och åt väldigt mycket skräpmat så jag gick upp en del i vikt. J sa åt mig att jag inte kunde titta neråt när jag hade skjorta med knappar knäppta hela vägen upp för då fick jag en så stor dubbelhaka. Hon skrattade åt att jag fick bristningar på magen och hon skrattade åt att mina bröst blev större. När jag sa att hennes kommentarer gjorde mig ledsen viftade hon på en gång bort det och sa åt mig att det bara var på skämt och jag var på tok för känslig. Jag fick stora komplex över min kropp. Jag gick och drog in magen jämt så min lilla ölmage inte skulle synas. Jag tänkte ofta på att inte böja huvudet nedåt när jag hade knäppt skjorta så ingen skulle se min dubbelhaka som jag fick. Sånt tänker jag på än idag. Mitt självförtroende börjar komma tillbaka sakta men säkert. Mycket tack vare Isabella. J sa ofta att jag var mycket snyggare när vi träffades eftersom jag var mycket smalare då. Jag kommer på mig själv med att gå runt och tänka på sånt. Om jag tittar på mig själv naken i en spegel känner jag oftast bara äckel inför min kropp. Sedan jag träffade Isabella känner jag inte så lika ofta men det händer ändå betydligt oftare än jag vill.
Det känns som att J förändrat hela min personlighet också. Hon klagade ofta på att jag grät för mycket. Det har resulterat i att jag idag är nästan helt avtrubbad. Dom få gånger jag gråtit inför Isabella har varit tysta snyftningar mot hennes rygg. Jag försöker alltid mitt bästa för att hon inte ska se mig gråta. Isabella är dock den blödigaste människa jag träffat. Hon gråter till allt sorgligt på tv och jag har sett henne gråta väldigt många gånger. Men det är ändå som att jag har en spärr när det kommer till att visa att jag är ledsen över någonting. Jag märker även av att jag är betydligt mer arg över saker nu än vad jag var innan jag träffade J. Innan jag träffade henne var jag alltid glad och positiv. Såg alltid lösningar istället för problem. Nu är det däremot som att jag går omkring med ett åskmoln i hjärnan. Tusen tankar går igenom mitt huvud hela tiden och jag har stora svårigheter med att sortera allt som flyger omkring i mitt huvud. Går jag ut någonstans där det rör sig mycket folk är alla ljud och intryck nästan överväldigande. Människor som pratar i mun på varandra blir nästan smärtsamt jobbigt att lyssna på och jag får svårt att koncentrera mig på i princip allting. Jag visar inte ofta min ilska dock. Jag håller dom flesta av mina känslor inne eftersom jag hunnit vänja mig vid det under dom fem åren jag var tillsammans med J. Jag känner att jag verkligen behöver något redskap för att kunna få ut alla mina frustrationer. Jag är extremt less på att mitt huvud känns som en tornado. Jag är alltid trött och aldrig pigg. denna frustration gör mig också rädd. J var väldigt frustrerad jämt och ständigt över småsaker. Nu känner jag mig ofta frustrerad över småsaker och det gör mig rädd. Jag är skräckslagen över att jag en dag vaknar upp och inser att jag blivit som henne.
Kan nästan med hel säkerhet säga att de kommer du förmodligen ALDRIG att bli och jag känner dig inte ens! En utav anledningarna till att du inte kommer bli som henne är tex att du redan nu reflekterat över att du kan va frustrerad, hon däremot verkar ju inte ens reflektera över att hon ens är de lite även i hennes största utbrott så du är långt ifrån att bli henne!!!:)
Det märktes så tydligt att hon bröt ned dig och kände att hon hade dig runt lillfingret. Att hon fick dig att hoppa av gymnasiet för att du skulle jobba 250 timmar per månad.... Det märktes så tydligt att makten hon hade på Havsbadet satte henne i en position som hon gillade att vara i.
Du kommer aldrig någonsin att bli som hon. Du är en fin människa som har haft det tufft i livet men kom ihåg att du kommer att gå starkare ur detta. Men det kommer att ta tid, du är samma person som förr längst där inne. Den fina Rebecca som vi dina nära och kära känner. Kramar i massor.
Håller med om ovanstående kommentar. Du kommer aldrig ens bli i närheten som henne. Förstår att det känns läskigt men med hjälp kommer du kunna få hjälp att hantera allting inombords. Det kommer ta tid men det går! Kom ihåg det! Du är en stark godhjärtad människa. Man kommer långt med det. Det är människor som J som saknar empati och ett gott hjärta som kanske aldrig kommer göra det rätt. Men alla kan ju bli bättre, men det krävs att de vill ocksä. Synd att det inte verkar vara så för vissa.
Blir så fruktansvärt arg och besviken över att hon gjort dig så illa. Vi må inte ha varit de närmsta vännerna någonsin du o jag, men, jag vet att du är en fin människa. De andra kommentarerna har helt rätt, du kan inte bli som henne, det finns inte inom dig.
Jag önskar dig all lycka, det du har gått igenom är ingenting man kan vifta bort. Men, du verkar ha jätte fina vänner o nära, det gör mig glad.
Allt löser sig inom tid.
Kram från en gammal musik kamrat i England!
Hej, jag känner dig inte, men läste din blogg imorse när jag inte kunde sova och att läsa allt som har hänt dig är verkligen hemskt. Det du har blivit utsatt för ska ingen behöva bli i ett förhållande, och att hon och L försöker få det som att du ljuger och använder härskarteknik för att förnedra och förminska dig (vilket märks tydligt) kan vara sjukt jobbigt.
Men av det jag har läst så verkar du ha många nära och kära som håller dig om ryggen. Få inte henne att tro att det är ditt fel, det är så personer som utsätter folk för fysisk och psykisk våld brukar göra, lägger skulden på personen som är oskyldig. Hon gör nog detta för att nu när allt har kommit fram så sätter hon sig i försvarsläge och förnekelse till 100% istället, för när ingen visste så försökte hon nog få tillbaka dig genom kärleksfulla meddelanden och gester, om jag har rätt? Det är nämligen ganska vanligt också men det kan vara olika.
Jag skulle vara väldigt intresserad av att läsa din bok, kanske du skulle kunna höra av dig till ett bokförlag och berätta din historia? Om du inte vill skriva och producera boken helt själv såklart :)
Ta hand om dig!
Hej! Är det slut på bloggandet? Saknar att läsa dina inlägg. Kramar!
lite komiskt att hon klagat på ditt utseende då hon själv vart/är väldigt ohälsosam och överviktig. Hon var säkert avundsjuk för hur snygg du är! Helt klart.