Denna dag, när bilden togs. Julafton 2016 var en mardröm för mig. När vi äntligen tog oss till min farmor där vi skulle fira jul blev det bättre men då umgicks jag mest med mina syskon och resterande av min familj. 

Kvällen innan skulle vi i sista minuten göra klart några julklappar. J jobbade och jag skulle trycka några kuddfodral, en tröja och göra ett tryck på en skärbräda. Lite sådär fina handgjorda, personliga julklappar. Vi hade ganska precis hämtat hem vår leonberger Fabian och han var ganska mycket att ha att göra med. Jag tittade bort i någon sekund och under den tiden hann Fabian slicka i sig lite skurvatten varpå han sedan kräktes i ett par timmar. Han fick i sig mat och vatten mellan kränkningarna så veterinären tyckte inte vi skulle komma in då han kräkts upp allt skurvatten redan. J började klanka ner på mig. Sa att jag var en extremt dålig hundägare som lät Fabian dricka skurvatten. Vårt bråk slutade med att J gick upp och la sig medans jag satt kvar nere i köket helt ensam. Jag torkade spya om vartannat, satt och klappade Fabian, försökte få i han mat och vatten och mitt i allt det försökte jag hinna färdigt med julklapparna. Från 18.00 på kvällen satt jag till 10.30 dagen efter. Jag tog en paus vid 06.00 på morgonen för att åka till apoteket och hämta ut medicin till Fabian och sen åkte jag hem för att fortsätta med julklapparna och ta hand om vår stackars hund. När J kommer ner på morgonen efter en hel natts sömn börjar hon klaga på julklapparna. Dom levde inte upp till hennes standard och jag fick så lov att fixa till en del grejer. När jag var klar sa hon att hon inte tänkte följa och hon sa även att om jag verkligen älskade henne så skulle jag stanna hemma med henne. Jag borde inte välja familjen framför henne eftersom hon var min familj nu. Så lät det ofta. Jag hälsade på mer sällan under åren som gick. Slutade nästan helt träffa mina vänner. Jag var hemma så sällan att min fem år gamla lillasyster knappt vågade säga hej till mig. Min mamma fick visa henne bilder på mig för att hon skulle komma ihåg vem jag var.

Efter mycket gråt, skrik och tårar tog vi oss tillslut iväg till Arjeplog för att fira jul. Vi skulle få ha med oss hundarna till min farmor där vi skulle vara men fick veta när vi kommit fram att min farbror och hans sambo skulle fira jul med oss och dom var allergiska så hundarna skulle vara tvungna att vänta i stugan. Jag tänkte såklart att det inte var något problem. Hundarna var vana att vara själva och jag kunde köra till stugan med jämna mellanrum för att rasta hundarna och gå en promenad med dom. J tyckte att det var ett enormt svek. Hon tyckte att hundarna inte skulle behöva sitta ensamma på julafton av alla kvällar. Hon firade jul utan sina föräldrar och utan sin egen familj så att hon skulle behöva fira jul utan hundarna också som nu var den enda familj hon hade med sig fanns inte på kartan enligt henne. Än en gång började hon skrika. Hon skrek hemska saker om min farmor och det är andra gången någonsin jag satt ner foten. Farmor är den finaste personen jag känner och J överreagerade. Hon av alla människor kunde inte komma och prata illa om min farmor. Jag ringde min syster och bad henne hämta mig. Jag och min syster åkte iväg själva till min farmor för att fira jul och J stannade kvar i stugan med hundarna för att hon vägrade träffa min släkt som hon tyckte var så himla själviska. Jag fick så ofta höra negativa saker om min familj och släkt. Det gjorde riktigt ont i mig att höra sakerna hon kunde slänga ur sig om dom. Jag kunde ta knuffar och rivsår men det som gjorde ondast var när hon gick på dom människor i mitt liv som betydde mest för mig. Dom människor som var det enda som höll mig över ytan och gav mig något att leva för.

Efter någon timme bad J mig att komma tillbaka till stugan. Hon hotade med att göra slut och sa att vi skulle åka tillbaka till Piteå igen. Även där efter mycket gråt och skrik lyckades jag övertala henne att följa med. Många undrar säkert varför jag kämpade så hårt för att övertala henne. Jag visste att om jag lämnade henne själv i stugan på julafton skulle jag få det betydligt jobbigare än om jag lyckades få med henne för att låtsats vara lyckliga en kväll.

Även här förundrades jag över hur snabbt hon kunde byta personlighet. I bilen hela vägen påväg till min farmor ignorerade hon mig totalt men så fort vi kom in genom dörrarna var hon som förbytt. Hennes ögon glittrade och hon hälsade leende på alla i rummet. Hon skrattade, pratade och försökte sitt bästa för att hålla konversationen levande. Hon satt och lekte med min femåriga syster som verkligen tyckte om J. Min familj fick aldrig se hennes dåliga sidor för hon dolde dom så himla väl.

Enligt J's Instagram-flöde var vi det perfekta paret men det fanns så mycket mer bakom alla bilderna. Jag kollar tillbaka på gamla bilder och kommer ihåg saker som hänt. Bråk som varit. Det ni såg var fina middagar och ett par som såg så himla kära ut men det jag ser är bara misär.