När vi flyttade in i huset blev hela min tillvaro hundra gånger värre. Innan gick det iallafall att stå ut någorlunda. Hennes utbrott var hemska men inte allt för farliga och hon hade bara knuffat mig ett par gånger innan vi flyttade till huset. Med ett hus kommer det mycket måsten. Det ska renoveras och fixas hela tiden. J blev som en diktator när det skulle renoveras. Jag fick knappt äta eller sova ordentligt. Sekunden jag kom hem från jobbet skulle det målas, spacklas och tapetseras. Hon sparkade upp mig ur sängen tidigt på morgonen för att fixa i trädgården under somrarna. Ville jag gå in och äta lunch blev hon arg. Ville jag ta en paus och vila benen en stund blev hon arg. Varje sekund jag gjorde något annat än att renovera var hon arg och stressad över att saker inte blev gjorda. Mitt i allt detta köpte vi två hundar och det blev ännu mer måsten. Under denna tid fick jag höra från min syster att jag var tvungen att vila någon gång för hon kände inte igen mig längre. Jag glömde vilken dag det var. Jag kunde glömma saker jag sagt en sekund tidigare och upprepade mig hela tiden. Mitt korttidsminne var i princip obefintligt. Så fort J var borta satt jag i flera timmar helt apatisk och bara stirrade in i väggen. Även fast hon bett mig göra saker som att måla eller slipa någon vägg kunde jag inte ta tag i sakerna som behövde göras. Jag kunde inte förmå mig att ens resa mig upp ur soffan för att laga mat åt mig själv. Hundarna var det enda som fick mig att resa på mig och göra något annat än att stirra rakt in i väggen. 

På grund av alla måsten och allting som behövde göras i huset blev J på sämre och sämre humör. En så liten grej som att Fabian bitit sönder en blomma kunde få henne att kasta tv-dosan efter mig eftersom jag borde ha hållt koll på honom. En gång när jag bad henne lugna ner sig då Fabian rivit ner en gryta med skinksås från spisen kastade hon sin telefon efter mig. Hela skärmen sprack och hon vrålade rakt ut. Det blev också till mitt fel eftersom jag provocerat henne. Hade jag dessutom inte flyttat på mig när hon kastade sin telefon så hade den inte spruckit om den träffade i mig. Jag flyttade såklart på mig när hon kastade saker efter mig men det hade varit fel av mig för nu åkte telefonen i väggen istället vilket gjorde att den gick sönder. 

Huset i Arnemark ger mig otroligt mycket ångest. Så fort jag ens åker förbi arnemark får jag ont i magen eftersom det hänt så mycket innanför dom där väggarna. Jag tittade igenom vår konversation på Facebook för ett tag sedan och blev chockad över hur mycket saker jag förträngt från den tiden. Vid ett tillfälle bråkade vi på Messenger eftersom J hade varit upprörd och proppat munnen full med tabletter hon tänkte svälja. Jag reagerade endast på instinkt och bände därför upp hennes käkar och fick gräva ut tabletterna med mina händer. Hon tyckte jag misshandlat henne och jag hade skrivit till henne och sagt att det var hon som misshandlade mig eftersom hon som reaktion på det jag gjorde snärtat en disktrasa i mitt ansikte, brottat ner mig på golvet och slagit mig med knytnäven i bakhuvudet. Jag hade skrivit att jag flera timmar senare fortfarande kände huvudet dunka efter hennes slag. Mitt minne från det året vi bodde i huset är extremt dåligt. Konversationen på Messenger hjälper mig att komma ihåg så jag kan skriva här och berätta om allt som hänt men det är samtidigt väldigt jobbigt att komma ihåg allt. När jag läser det vi skrivit till varandra kastas jag tillbaka till allt jobbigt som hände och allt jag kände under den tiden. Jag kommer aldrig mer i mitt liv tillåta mig själv leva på det sättet igen.