Sömnlös
Tänkte lägga upp en lite rolig bild som kompensation för all tråkig text. Men det kanske var roligare om man såg det med egna ögon. Ramlade iallafall ner från min nästan en meter höga säng.
Jag ligger just nu i samma säng och funderar på vad jag ska skriva. Det är på natten som jag ligger och tänker mest. Det är på natten jag har mest ångest. Jag har ångest inför att somna på grund av mina sömnparalyser som började strax efter jag gjorde slut med J. Jag kan vakna till fastän jag inte är vaken. Tänk er att ni vaknar mitt i natten men inte kan röra på er. Hjärnan fortsätter drömma fastän ni är vid medvetande och vad som helst kan hända i en dröm. Mardrömmar föreställer oftast en största rädslor så det är inte så konstigt att dom som figurerar oftast i mina mardrömmar är J och L. Ibland under mina sömnparalyser ligger jag i min säng, oförmögen till att röra mig, och ser L komma in i sovrummet. Han står oftast och bara stirrar på mig men det är ändå extremt obehagligt.
Mardrömmar har jag ofta och även dom är väldigt verkliga. Jag drömde för inte allt för länge sen att J skulle mörda mig. Hon stack in en lång kniv i min mun och jag kunde känna den stickande känslan långt bak i halsen av knivspetsen som spetsade mig. Precis när jag kände det vaknade jag och grät medans jag flämtade efter luft. I flera timmar efteråt kände jag konstant kniven som stack längst bak i halsen. När jag tänker tillbaka på drömmen kommer jag fortfarande ihåg exakt hur det kändes för det kändes så verkligt. Jag hade under en period väldigt svårt att skilja på vad som var dröm och verklighet.
Så nu ligger jag här som dom flesta andra nätter och våndas inför att somna. Jag har fått medicin utskrivet som ska hjälpa mig sova men då blir mardrömmarna värre för då vaknar jag inte ur dom. Utan sömnmedicinen vaknar jag iallafall och tar mig ur mardrömmen men när jag tar den lilla tabletten så kan jag vara inne i mardrömmen hur länge som helst och jag är livrädd för det för det är då J kommer tillbaka. Oftast lyckas hon eller L bryta sig in i min lägenhet med avsikten att göra mig illa. Jag ser alltid till nästan maniskt att hålla dörren låst eftersom dom har stått utanför min lägenhet på riktigt en gång och bankat och skrikit, hotat om att knäcka mina knäskålar och sagt att det ska bli väldigt synd om mig när dom får tag i mig. Jag fick gråtandes ringa polisen, jag var nära en panikattack och satt och skakade av rädsla. Polisen la ner utredningen i brist på bevis trots att J, L och en till kille alla tre fortfarande var utanför min lägenhet när polisbilen anlände. Enligt L's vittnesmål kunde jag inte hantera att han och J hade en grej på gång och att J hade hittat någon ny så därför hade jag anmält dom. Han hade skrattat när polisen läst upp det han sagt.
L säger fortfarande till mig att jag inbillat mig allt. Han och J försöker få mig tro att jag tappat förståndet helt. Men det är dom som inte är förståndiga. Det är dom som är sjuka.
ush låter førjævligt! håll ut. Det blir bættre.
jag och också haft sømnparalys och det ær ju typ det æckligaste som finns! "drømde" att det kom in en man i lægenheten, kollade på mig, och sedan sprang och tog stryptag om mig. Det var så konstigt før jag kænde liksom hans kropp ovanfør mig, det kænns så verkligt. Har drømt om exakt samma sak o denna man flera gånger. Till slut blir man ju rædd før att somna. Men nu ær det længe sen. Kan bara tipsa om att typ kolla roliga bilder på tumblr eller kolla på nån mysig film :)
Tråkigt att du också har problem med sömnparalyser! Det är ju rätt vanligt men när man ska prova förklara detta för nån som aldrig upplevt det så låter man ju helt kocko i deras öron typ, fyfan va äckligt det är. Har själv återkommande perioder med sömnparalyser när jag är stressad eller mår dåligt över någonting, och får då flera nästan varje natt. För mig hjälper det att lyssna på en tråkig podd, eller lugn musik när jag ska sova. Gör jag inte det så kommer paralysen som ett brev på posten. Bästa sättet att ta sig ur en sömnparalys tycker jag är att hålla andan, då brukar man vakna på några sekunder. Ta också för vana att alltid blunda så ser du inte domdär hemska sakerna man annars kan se. Och för övrigt måste jag säga att du är förjävla stark som har tagit dig igenom allt du har blivit utsatt för och att du även delar med dig av det, misshandel i nära relationer både psykisk och fysisk tas upp alldeles för lite. Kram!